Real talk - Game of Thrones

Nåja, mina damer och herrar, dags att tala lite allvar kring den hajpade sjätte säsongen av Game of Thrones. Teorier har florerat, och så småningom är det väl dags att få svar på en del av de många frågorna som uppstått kring storylines, karaktärer och Westeros självt.

OBS: läs inte vidare om du inte läst böckerna, sett de tidigare fem säsongerna och/eller sett det första avsnittet i säsong sex.

Alla på det klara med det? Fint, då kör vi!

För mig och alla andra som läst böckerna är den kommande säsongen speciellt intressant, då allt som händer för första gången inte kommer att ha en grund i böckerna. Serien har, naturligtvis, tagit sig friheter redan tidigare, men nu går den för första gången ut på djupt vatten. I och med att serieskaparna vet hur vår käre George R.R. Martin tänkt att allting ska sluta kommer slutresultatet högst troligt att vara detsamma som i böckerna, men vägen dit kommer att vara väldigt annorlunda. Det är ingenting jag har något desto mer emot längre, eftersom tv-serien redan på så många sätt visat att den tänker gå emot böckerna, ändra på vissa karaktärers storylines och komma till andra slutsatser gällande profetiorna och de subtila (mer eller mindre) vinkar som getts. Jag kan förstå att man inte kan föra över precis allt från böckerna till tv-serien, och att vissa saker bara måste ändras på, men en del förändringar har jag ändå haft lite svårt för.

Till exempel: Ellaria Sands karaktär är totalt annorlunda än hur hon framställs i böckerna. I tv-serien har hon fått axla rollen som en ursinning, hämdlysten kvinna, i stället för att, som i böckerna, komma med den kloka insikten om hur hämnd föder hämnd och uppmanar the Sand Snakes att inte stiga in i den cykeln. Något som också stör mig är hur mycket äldre alla karaktärer framställs som i tv-serien. Tommen ska vara nio år gammal i den nyaste säsongen, Daenerys sexton, Sansa fjorton, Margaery sjutton och Myrcella tio. Brienne ska vara tjugo år gammal (!), Theon 21 eller 22, Tyrion 27. Det är egentligen sjukt hur stor skillnaden är mellan karaktärernas åldrar i böckerna och i tv-serien. Alla vuxna framställs som medelålders, och alla barnen verkar vara åtminstone tonåringar. Visst, man kan komma med argumentet att det inte ser bra ut att gifta bort en nioåring på tv, men varför är det värre än att visa tortyr, dödande och sex?

Och på tal om sex, varför envisas HBO med att visa ett överflöd av bröst? Jag har ingenting emot att man visar nakenhet då det är befogat för berättelsen, men då det med våld ska visas bröst i vartenda ett avsnitt blir jag lite allergisk mot det hela. Det är bara att fria till publiken och locka fler tittare som annars inte skulle vara så intresserade.

Jag kunde tala så mycket längre om alla de saker tv-serien ändrat på (ser Davos är inte vid the Wall, Brienne är inte långt uppe i norr, Sansa är inte i Winterfell, Myrcella är inte död, Jorah har inte greyscale, Daenerys möttes inte av en främmande här Dothraki utan en tillhörande en av Khal Drogos tidigare bloodriders), men tror att jag i stället avslutar här. Serien är annorlunda, och det kan jag acceptera, men jag tycker ändå det ska vara tillåtet att jämföra den med böckerna för att se hur bra de lyckats översätta GRRM:s berättelse till visuell form. De flesta ändringar kan jag acceptera. Det är (någotlunda) okej. Men snälla rara alla fans där ute: kalla för guds skull inte Daenerys för Khaleesi som om det var hennes namn. Det är en titel! Khaleesi = drottning. Inte går ni runt och kallar Jon för Commander eller Tommen för kung heller. Skärpning, snälla! (Ja, det här är min pet peeve #1)

Ylonz

De som rörde sig i Helsingfors senaste lördag kan ha lagt märke till att det rörde sig en stor mängd halarklädda eller annars konstigt klädda personer runtom i staden. Svaret på frågan "varför?" är entydigt: Ylonz. Svenskfinlands näststörsta idrottsevenemang (som vi brukar kalla denna ölorientering) gick av stapeln med buller och bång, och de 200 lagen spreds snabbt ut på Helsingfors gator och kollektivtrafikfordon. Även om de flesta tävlar i halare finns det alltid ett antal lag som satsar på någon rolig utstyrsel, och i år var inget undantag; bland annat stötte jag på Titanic+isberg, Hey ya He-Man x3 och de tre regeringsnissarna SSS utrustade med stora saxar.

I år hade jag också satsat lite mer då jag halvt i misstag blev meddragen i ett gäng som beslutit sig för att köra Team Fortress 2-tema. I spelet finns nio olika klasser att välja mellan, och som nio personer kunde vi bilda jämnt tre lag. Så föddes Teknolog Fortress 1, 2 och 3. Jag var inte helt säker på vad jag förväntat mig, men nog måste det erkännas att vi utgjorde en imponerande syn!

Extra roligt var att märka hur många främmande personer på gatan som kände igen oss. Flera av dem frågade också om de fick fota oss, så få se om vi dyker upp någonstans på internätet i något skede!

Med nio teknologhjärnor i farten löste vi ganska snabbt gåtorna, och enligt min uppfattning tog vi oss från start till mål med riktigt bra sluttid (den är inte officiellt bekräftad ännu). Och oj så roligt vi hade! Är det ett studerandeevenemang jag kan rekommendera så är det definitivt Ylonz. Det finns inget motsvarande i fråga om omfång, utmaning och underhållning!

"Gentlemen"

Efter Tid

Det är nog för stunder som den i lördags jag lever. Att få sjunga och framföra ett budskap framför en intensivt lyssnande publik, och se hur vissa låtar lockar fram tårar i deras ögon medan andra stunder får dem att skratta. Våra resväskor gjorde tydligen sitt jobb då flera efteråt undrade vad vi haft i dem, och likaså verkar våra karaktärer ha kommit till sin rätt. Jag själv upplevde att jag reste genom vår föreställning och hoppas publiken delade den känslan. Men oj så jobbig Hide and Seek var att sjunga då tårarna hotade att tränga fram och halsen ville snöras ihop av alla känslor. Mitt solo i En stund på jorden fick jag också "power through" emellanåt för att inte överväldigas. Men vilken show det blev, vilken upplevelse!

Vår setlista för de som missade konserten eller bara vill kolla upp vad vi sjöng:

1. Because (The Beatles)
2. Run run run (The Real Group)
3. Night Yoik (arr. Frode Fjellhem)
4. Sen en tid tillbaka (Melissa Horn)
5. Underbart är kort (Monica Zetterlund)
6. Vårens första dag (Laleh Pourkarim)
7. Hide and seek (Imogen Heap)
8. The Circle game (Joni Mitchell)
9. Dalen (text av Solveig von Schoultz, arr av vår fantastiska dirigent Hanna Kronqvist)
10. En stund på jorden (Laleh Pourkarim)
11. Ring them bells (Bob Dylan)

TID inkommande lördag!

Jag skriver skamligt lite om min kör Mineia här i bloggen, speciellt med tanke på hur varje session med den lämnat mig på bättre humör än jag varit då jag anlänt till övningen. Med det här inlägget hoppas jag ändå kunna uppmuntra så många som möjligt att a) ta sig en titt på vår Facebooksida, och b) komma på vår konsert inkommande lördag!

Eftersom Mineia är en scenisk kör är vår konsert mer av en show, där vi väver samman musiken, koreografier, scener och texter till en berättelse. Förra året handlade vår Spring!-konsert om allt möjligt vårrelaterat: det exalterade vårskriket, manskörer på första maj, ångesten inför den nya årstiden och åstundande sommaren, besvikelsen över samhället som utmynnar i demonstrationer, och en önskan att få stanna kvar lite längre. I år har vi i stället för våren utgått från temat tid, och oj så många olika vinklar som krupit fram ur det temat! Speciellt intressant tycker jag det har varit att se hur en sång som förra föreställningen firade livet i stället uttrycker en inneboende sorg över livets förgänglighet i årets tappning. Där ser man igen hur små ändringar i det sceniska uttrycket totalt förändrar sångens budskap.

På lördag kl. 19.30 är det dags för den stora showen i Villa Hagasund, mitt emot nationalmuséet och mellan Finlandiahuset och Musikhuset. Jag hoppas att så många som möjligt hittar dit, för jag tror starkt på att det blir en show utan like! Se på videona nedan för lite stämning från förra årets konsert.

Träningsstart vol 2!

Efter att ha blivit sjuk i början av februari lyckades flunssan behålla sitt grepp om mig i över en månad. Efter att flera gånger ha försökt börja träna då jag kände mig bättre, bara för att bli sjukare igen, kapitulerade jag inför sjukdomen och lät bli att försöka ta tag i träningen tills jag varit frisk i åtminstone en dryg vecka. Sedan mitten av mars verkade flunssan dra sig undan, så nu ett par veckor senare var det dags att försöka kicka igång träningen igen.

I januari testade jag som bekant Forevers C9-program och hade då tänkt fortsätta med följande del i deras FIT-program, F1. Flunssan satte dock stopp för de planerna, så F1 har fått vänta fram tills nu. Programmet ser bra ut åtminstone i mina ögon: två ordentliga måltider, en proteinshake och två mellanmål per dag, vilket faktiskt är mer än jag normalt sett har ätit. Det som (antagligen) gynnar mig mest är dock det färdiga träningsprogrammet för F1:s 30 dagar. Jag är ytterst dålig på att få iväg mig själv på träningspass, men har jag ett schema att följa går det tusen gånger lättare. Jag ska dessutom försöka köra träningspassen genast i början av dagen så att det inte blir och hänga över mig under dagens lopp.

Igår var min första dag av programmet, och jisses så totalt utmattad jag var efter träningen! Benen och rumpan fick sig en sjutusans omgång, och idag känns det minsann. Promenaden jag tog i morse löste dock upp de värsta knutarna efter natten, men vi får väl se hur bra det går att dansa ikväll...

Peppad så här långt, förhoppningsvis håller det i sig!

Måndagsmorgonen var uppmuntrande solig!