Jag har under de senaste veckorna hört (och sett) flera personer säga att de är trötta på alla negativa nyheter som dyker upp, till synes utan slut. Att man inte orkar vara så uppgiven hela tiden. Och till viss del förstår jag ju det. Att läsa om hur vår regering skickar tillbaka människor till krigsdrabbade områden, hur Trumps administration river upp beslut som gett transkönade studerande rätt att använda den toalett som passar dem bäst, hur svälten råder i Sydsudan, och hur en del av våra riksdagsmän försökte tvinga igenom ett beslut som skulle riva upp lagen om samkönade äktenskap mindre än två veckor innan den skulle träda i kraft kan vara utmattande och nedslående. Jag förstår önskan om att skydda sig från negativa känslor.
Det är dock just i sådana här tider som det är viktigare än någonsin att vi inte faller för trycket och blir passiva. Just nu är det extremt viktigt att vi gör våra röster hörda, att vi visar att vi inte tänker stå för allt skit som pågår i denna värld. Vi måste våga tala ut och fästa uppmärksamheten vid sådant vi tycker är fel, och förstås gärna göra något konkret också. Det här är något jag vet att jag själv är väldigt dålig på, men också något jag gör en medveten ansträngning att bli bättre på.
Och allt här i världen är inte dåligt. Människor har engagerat sig i flyktingarnas sak och utmanar våra politiker med obekväma frågor, Trumps diverse beslut har fått en sällan tidigare skådad mängd personer att aktivt ta ställning mot dem och engagera sig i politiken, färre personer än någonsin lever i extrem fattigdom i världen, och om bara några dagar kan de första samkönade paren äntligen vigas (HBL hade idag en väldigt fin artikel om ett par män som väntat i över 20 år på att kunna gifta sig).
Det är naturligtvis viktigt att lyssna på och försöka ha förståelse för åsikter som avviker från ens egna. Men det är ännu viktigare att kunna säga emot då någons rättigheter kränks.
