Vet ni, jag lyckas lite för ofta glömma hur skönt det kan vara att gå till kyrkan. Att sitta i kyrkbänken är något så kravlöst, och en fantastisk övning i att inte göra någonting (vilket blir allt svårare i dagens samhälle, tycker åtminstone jag). Dagens skärtorsdagsmässa var en lite extra trevlig andningspaus innan påskhelgen tar vid, med halvbekanta psalmer och en stämningsfull, meditativ övergång till långfredagens väldigt avskalade dekorationer, med ett enda ljus brinnande på altaret.
Hopplösheten i Psaltaren 22:s ord kunde också kännas: min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Då är det skönt att veta att den psalmen slutar i lovsång, en påminnelse om att hoppet kan vinna över hopplösheten. Bättre kunde man väl inte inleda påsken!
