Nightwish @ Hartwall Areena and Imaginaerum world premiere 10.11.12

Efter att Anette hoppade av bandet mitt i turnén (fortfarande skitstil enligt mig) var jag, och säkert många andra, nyfikna på att få höra hur Floor Jansen låter i Nightwishs uppsättning. På vilket sätt skulle ytterligare en ny sångerska klara av bandets låtar?
Svaret är: alldeles fantastiskt utmärkt. Det här var den bästa konsert jag hört av Nightwish musikaliskt sett, för Floor på scen slår Anette med hästlängder. Hennes röstregister är alldeles otroligt, då hon klarar av Dark Chest of Wonders' höga toner utan att behöva oktavera som Anette gjorde, och samtidigt kan sjunga Slow, Love, Slows mjuka jazztoner på gränsen till perfektion. Hennes närvaro och karisma på scenen var hisnande, vilket påminde mer om Tarja än om Anette, och överhuvudtaget gav hon hela bandet ett nytt lyft. Det är inte så konstigt att hemmapubliken tog emot henne med öppna armar, vilket verkade göra holländskan alldeles mållös.
Jag och Tova satt och fiilisterade igenom hela spelningen (inga ståplatser den här gången) där den enda tråkiga punkten var Amaranth. När ska den sången riktigt strykas ur repertoaren? Hela bandet, med Pekka Kuusisto på violin och Troy Donockley på flöjt och uileann pipes, gjorde en fenomenal show, där pyrodansare bjöd på ett halsbrytande nummer under Arabesque. Men trots all ny repertoar var det ändå Planet Hell och Ghost Love Score som fick håren att resa sig på mina armar och känslorna att flöda.

Efter konsertens slut (inget encore eftersom kvällen kördes i lite tajtare tidtabell) var det dags för världspremiären för filmen Imaginaerum. Det var en minst sagt mörk och djupdykande film där alla möjliga små detaljer kröp fram, men ändå verkade filmen lite ofullständig i mina ögon. Vissa ställen hoppade alltför fort framåt för att kännas naturliga, både i och utanför huvudpersonen Toms fantasivärld, och jag har svårt att av göra om icke-Nightwishfans kommer att tycka mer eller mindre om den för att man inte hör och ser de detaljer som Nightwishfans kan koppla till olika låtar (och inte bara från Imaginaerum, åtminstone enligt min mening!). Därmed inte sagt att det är en dålig film, den är bara väldigt mörk alltigenom. Färgerna är mörka och/eller bleka, som om de saknar djup, och handlingen behandlar tunga ämnen, men den går ändå att njuta av. Vad jag speciellt tyckte om var de riktigt sista bilderna, då man hör och ser vad orden "And there forever remains the change from G to Em" betyder i filmen.