Raskasta Joulua backstage: konsert 1

Nå, nu har jag hunnit smälta intrycken från fredagens konserter lite bättre och kan konstatera att jag hade ganska så rätt då jag efter konserterna skrev "Best. Day. Ever" på min twitter. För det att man får träffa några av sina idoler och till och med stå på scen tillsammans med dem är verkligen något som åker in på listan över ens bästa minnen.

Men för att ta det från början: jag fick chansen att, tillsammans med ett gäng ur Jakaranda, sjunga backing vocals till Pieni Rumpali under båda Raskasta Joulua-konserterna i Helsingfors. Där spelade vi först in vårt sjungande så att det vid behov skulle kunna förstärkas under konserterna. Vid det tillfället fick vi träffa hjärnorna bakom hela Raskasta Joulua-projektet, Vili Ollila och Erkka Korhonen. Båda är fantastiskt duktiga musiker och har arrat alla låtar på de tre Raskasta Joulua-skivorna. Dessutom var båda väldigt trevliga och roliga!

Scenen i uppsättningsskedet

Det var en hel del väntande mellan vårt soundcheck och första konsertens början och jag tillbringade största delen av tiden med att vandra omkring backstage. Jag råkade stå bakom scenen då Elize Ryd (från Amaranthe) soundcheckade, och efter en stund kom Jarkko Ahola (Teräsbetoni, Northern Kings) gående förbi och hälsade på mig. I det skedet kände jag mitt inre tonårsfan vakna då jag kände en stor lust att bara stå och gapa. Etter värre var reaktionen då Marco Hietala (Nightwish, Tarot, Northerh Kings) en stund senare gick förbi.

Setlistan för den första showen. Vi sjöng med i låt nummer sex.

Då konserten började samlade kören sig vid ingången till scenen för att säkert vara klara att gå in i tid. Ungefär halvvägs igenom låten innan vi skulle vara med kom tre av de fyra solisterna också dit från sina omklädningsrum: Marco, Tuple Salmela (Tarot) och Jarkko (JP befann sig redan på scen). Då blev jag riktigt till mig, för att stå och smalltalka med dessa herrar hör inte vardagen till. Det visade sig att ingen berättat för dem att vi skulle sjunga med i låten, men de tog det med god ro och tyckte att det var en bra grej. Marco bad oss dessutom att inte sjunga bättre en dem, för "se ois ehkä vähän kiusallista".

Då det var dags att sjunga hade åtminstone jag otroligt roligt på scen, för dessa fyra herrar vet minsann hur de kan spexa till det sinsemellan. Under så gott som hela låten såg man nästan ingenting av publiken eftersom strålkastarna lyste på dimman så att den blev ogenomskinlig från vårt håll sett. Först då ljussättningen ändrades i slutet av låten kunde jag se ut över den fullsatta salen och se fler ansikten än de i den första raden. Kören joinade publiken då vi sjungit klart, och det var ett nöje att följa med resten av konserten från den sidan!