Spelet har börjat, pjäserna är i rörelse

Det är intensiv stämning vid nyagamla medan semifinalen mellan Finland och Sverige pågår! Alltför spännande!

Dagen då allt vändes uppochner

All sport är trots allt bara sport, till och med i de Olympiska spelen. Men ta mig tusan om det ändå inte slapp några glädjetjut ur mig idag då alla låga förväntningar sportjournalisterna satt ställdes på ända och saldot för Finlands del idag blev ett guld, ett silver och en semifinalplats. Hela stora gruppen vid nyagamla vrålade minst lika mycket som kommentatorerna då Tysklands ankare föll på slutsträckan och Jauhojärvi sprintade i mål, och efter rysaren till ishockeykvartsfinal mot Ryssland var humöret verkligen på topp. Det är lite lustigt hur någon annans prestationer kan få en själv på så bra humör.

Nu till det där tentläsandet...

Game of Thrones season 4 trailer

Jess! Det här blir nog bästa säsongen hittills. NI SKULLE BARA VETA!

Djupa andetag

Den senaste veckan har Andetagsbloggen fyllts av inlägg som verkligen får en att stanna upp och tänka. Först var det Rofa som skrev om varför vi måste tala om manlighet och tog upp många viktiga poänger om de könsroller som inte bara kvinnor utan också män tvingas in i redan vid ung ålder. Sedan skrev Mathias om hur samhället kan bygga upp mer eller mindre starka förväntningar på hur man ska vara. Och idag skrev Emma om ett ordlöst möte som förmedlade hopp.
Jag läste om inläggena efter att i dag ha blivit visad en lista över de 25 snyggaste kvinnorna i vinter-OS, där varje punkt på listan naturligtvis åtföljdes av en halvnaken bild på kvinnan ifråga. Jag googlade fram en motsvarande lista för män (fast 20 stycken i stället för 25), och på den listan poserade exakt två killar utan skjorta. Alla andra visades i sina sportkläder eller fritidskläder.
Man blir ju trött av mindre. Är det så konstigt att vi verkligen måste tala om de könsnormer som idag regerar? Som tur skänkte Emmas inlägg väldigt stor tröst i denna hektiska vardag.

The Life and Times

Jag kan inte koncentrera mig. Jag har inte ännu kunnat lämna världen i den fanfiction jag precis läst, och är därför mentalt kvar i den magiska världen år 1976.

Jag tror det är den bästa prequel jag någonsin läst, trots att den inte är avslutad ännu. Och det är nästan det värsta, för nu vet jag inte hur det slutar. Eller egentligen vet jag ju precis hur det går. Marlene McKinnon blir mördad tillsammans med hela sin familj, Mary gifter sig med Reg och träffar nästan 20 år senare Harry, Ron och Hermione då de bryter sig in i ministeriet, och Lily och James blir förrådda av Peter. Men grejen är att jag lyckas glömma allt detta medan jag läser om deras sjätte och sjunde skolår. Just då existerar bara de möjligheter de har som 17-åringar, och man kan bara hoppas att allt löser sig för dem.

Det är tungt att bli så här emotionellt involverad i en historia, en fanfiction till råga på allt. Man vet hur det i stora drag kommer att gå, men detaljerna är luddiga även i canon, och då kan en duktig författare få en att tro att just den här berättelsen visar hur allt gick till. Vilket denna författare lyckas med.

Jag tror jag kunde sälja min själ för en bok om Marodörernas tid på Hogwarts.

Arbetsveckan börjar

Som tur på ett lite mer trevligt sätt med morgonkaffe hos Jonny samtidigt som vi jobbar med dagens deadline.

Today was a good day

För att vara ärlig så tycker jag om att få gratulationer, både direkt eller över internet. Oberoende av hur lätt det är att gratulera någon över sociala medier så har jag ändå blivit otroligt glad över vartenda en liten post som dykt upp på min profil idag. Personerna som skrivit dem har ändå brytt sig såpass mycket att de tagit en liten stund av sitt facebookbläddrande för att skriva ett meddelande åt mig. Det låter kanske inte som mycket, men nog är det något!

Också i övrigt var det en riktigt bra dag. Vädret var fint, och Tatu gav mig genast på morgonen tre volymer av mangan Pokémon adventures som jag börjat samla på. En av volymerna råkade innehålla den sötaste scenen någonsin, då Chuchu och Pika träffas för första gången:

Mangan är fantastisk. Påriktigt.
Idag var jag dessutom och hämtade mitt kandidatexamensbetyg, så jag har nu ett officiellt bevis på att jag är över halvvägs genom min utbildning. Det är ganska så häftigt det också!