The Life and Times

Jag kan inte koncentrera mig. Jag har inte ännu kunnat lämna världen i den fanfiction jag precis läst, och är därför mentalt kvar i den magiska världen år 1976.

Jag tror det är den bästa prequel jag någonsin läst, trots att den inte är avslutad ännu. Och det är nästan det värsta, för nu vet jag inte hur det slutar. Eller egentligen vet jag ju precis hur det går. Marlene McKinnon blir mördad tillsammans med hela sin familj, Mary gifter sig med Reg och träffar nästan 20 år senare Harry, Ron och Hermione då de bryter sig in i ministeriet, och Lily och James blir förrådda av Peter. Men grejen är att jag lyckas glömma allt detta medan jag läser om deras sjätte och sjunde skolår. Just då existerar bara de möjligheter de har som 17-åringar, och man kan bara hoppas att allt löser sig för dem.

Det är tungt att bli så här emotionellt involverad i en historia, en fanfiction till råga på allt. Man vet hur det i stora drag kommer att gå, men detaljerna är luddiga även i canon, och då kan en duktig författare få en att tro att just den här berättelsen visar hur allt gick till. Vilket denna författare lyckas med.

Jag tror jag kunde sälja min själ för en bok om Marodörernas tid på Hogwarts.