Ljuset står som förut framför fotona av min morfar, som dog då jag var nio månader gammal, och min farmor, som dog i bröstcancer då jag var fyra. Av de jag förlorat känns dessa två närmast, trots att jag har väldigt få minnen av min farmor och inga alls av min morfar. Jag önskar ofta att jag fått lära känna dem bättre och undrar vad de skulle ha haft för roll i mitt liv om de fått leva längre. I ett tidningsurklipp som sparats i ett av mina första fotoalbum säger min farmor att hon på sätt och vis hade ett bättre förhållande med sina barnbarn än med sina egna barn. Jag minns att hon hämtade med sig glansbilder åt mig då hon kom och hälsade på familjen, och jag vet att hon var en duktig värdinna som ordnade stora bjudningar både för släkten och för alla de gäster som besökte biskopsgården. Jag har fått höra att hon var en omtyckt lärarinna. Detsamma har jag hört om min morfar, folkskolläraren. Jag vet också att han spelade piano och lärde min mamma de latinska namnen på ett flertal växter.
Samma ljus som står framför deras bilder brinner också för alla de andra som gått ur livet före mig. Min farfarsmor, min lågstadiekamrat, min gymnasiebekanta, min småkusin, Tatus farmor.
Psalmen Det finns djup i Herrens godhet har länge varit en av mina favoriter. Det är sången som spelar i mitt huvud då jag minns de som dött eller av någon anledning funderar över alltings förgänglighet (alltings onödighet överlämnar jag åt Bisamråttan). Psalmen talar om hoppet i att tro eller hoppas på ett liv bortom döden, en "glädje bortom graven och en framtid full av sång". Den fyrstämmiga versionen Furahakören sjunger är fortfarande den vackraste version jag hört av denna psalm, och just den kände jag att jag ville dela med mig av i det här inlägget. Man kan lyssna på sången här (den öppnas i en ny flik och kan lyssnas på direkt i browsern).
