Nightwish 10.3.

Jag är fortfarande ganska så utpumpad efter konserten igår. Det kan ju också bero på att jag var uppe till ungefär kl. 3, men hur som haver. Idag är nacken sjuk men minnet fyllt av fantastiska bilder och ljud från konserten. Köandet utanför var lite kallt eftersom mina skor svek mig och släppte igenom fukt som gjorde mina tår till isklumpar, men det var trevlig stämning i kön och totally worth it då vi alla fyra (jag, Tova, Ylva och hennes kompis Marius) hann fram till första raden.
Poisonblack som förband var riktigt intressanta att lyssna på, och det gjorde mig glad att publiken orkade vara med även då, och klappa och hurra för dem. Sångaren tackade också publiken i många omgångar, och sade att det "värmde en gammal gubbes hjärta".
Så till huvudbandet. Vi börjar med det "viktigaste"; setlistan.

Taikatalvi

Storytime

Wish I Had an Angel

Amaranth

Scaretale

The Siren

Slow, Love, Slow

I Want My Tears Back

(with Troy Donockley)

The Crow, the Owl and the Dove

(with Troy Donockley)

The Islander

(with Troy Donockley)

Nemo

(with Troy Donockley; Acoustic)

Last of the Wilds

(with Troy Donockley)

Planet Hell

Ghost River

Dead to the World

Over the Hills and Far Away

(Gary Moore cover; with Troy Donockley)

Encore:

Finlandia

(Jean Sibelius cover; with Troy Donockley)

Song of Myself

Last Ride of the Day

Imaginaerum

Början bjöd på en alldeles fantastisk scenografi då scenen doldes av ett nät täckt av tunna, vita tygstycken. Så nära scenen som vi var såg vi ganska så bra igenom det, men den här videon visar hur episkt det såg ut på långt håll då bandets skuggor skymtar fram på det vita. Kombinationen Taikatalvi+Storytime fungerar lika utmärkt live som på cd:n, och då tygen fladdrade mot publiken ledda av vindpustar bakifrån scenen var det verkligen magiskt att höra I am the voice of Never-Never Land ljuda från bakom allt det vita. Timingen för då hela nätet sedan föll ner var bara episk. Jag hittar inget bättre ord att förklara det: magiskt, underbart, fantastiskt. Publikens jubel måste ha hörts ända ut på gatan.

 Jag har inte så många bilder att visa, eftersom jag beslöt mig för att lämna kameran hemma och bara ta några bilder med telefonen. Det visade sig vara ett bra val eftersom jag i mycket högre grad koncentrerade mig på musiken nu än jag gjort under de konserter då jag viljat fota också.

Scaretale bjöd på kusliga karuseller i bakgrunden och rök på scen

De låtar jag mest längtat efter att få höra, baserat på tidigare setlistor jag sett, var just Scaretale, Ghost River och förstås Planet Hell och Over the Hills and Far Away. Och varenda en av dem överträffade mina förväntningar. Anettes tolkning av Planet Hell var helt säkert en av de bästa jag hört, inkluderande Once-versionen, och Ghost River var lika lysande bra live som på cd. Speciellt Marco gör ett underbart jobb i den och fick det verkligen att gå rysningar ner för ryggraden då han sjöng Deeper down, down, he will drown, drown, deeper down.
Jag kan inte göra rätta åt stämningen med mina egna ord.

Världens sötaste minigitarrist, var det visst
någon som någon gång sade ;)

 Vad som märktes var att de tagit bort många mellanspeak som annars brukar dyka upp mellan olika låtar. Kanske vill bandet bara fokusera mer på musiken, eller så tycker de bara att det mesta sägs i låttexterna. Jag vet inte, men det fungerade oberoende bra utan många mellanspeak. Det enda jag verkligen kommer ihåg är Marcos lilla tal efter The Siren. Han talade om hur vi alla är fysiska men även sexuella varelser, och att om man nu ska ha roligt så ska man se till att det är njutningsfullt och ta det långsamt (sådär förkortat). Jag stod som ett frågetecken, och funderade också över Anettes hatt om hon tagit på sig  medan Marco talade, men då introt till Slow, Love, Slow började spela fick jag en dubbel aha-upplevelse. "Oh. Ooh!" var min exakta reaktion, ord för ord, då polletten trillade ner. Jag och Tova hade också roligt åt att Jukka rörde på sig bakom trummorna precis så som vi föreställer oss det då vi hör trumkompet. Tchh-t-tchh-t..

Jazzhatt

 Jag önskar att jag hade fått en bättre bild avstjärnhilmen under The Islander, men jag var för kort för att kunna sträcka upp min telefon högt och få ett ordentligt foto. Otroligt vackert, alldeles otroligt.
Den akustiska versionen av Nemo förtjänar också ett extraomnämnande, för det var nästan magiskt att se publiken så engagerad i en låt och samtidigt så lugna.

 Varenda en lite rivigare låt där Troy spelade/sjöng med fick publiken att gå i taket, mig inkluderad i den massan. Vi dansade, sjöng, hoppade, moshade, klappade, och energin kunde bara inte sjunka. Som en lycklig person som talat med Troy visste jag att han är en väldigt, väldigt trevlig person, och hans leende medan han spelade visade hur mycket han också njöt av det.

Jag visste genast att det var en sjutusans fantastiskt konsert jag varit på då de sista tonerna av Imaginaerum klingade ut i salen, och Nightwish verkar vara av samma åsikt om man läser Anettes blogginlägg och bandets facebookuppdateringar. Också organisatoriskt sett var det en verkligt lyckad tillställning. Ordningsvakterna släppte in folk till arenan för att gå på wc (nästan aldrig hört om) när som helst då folk hade behov av det medan köandet pågick (aldrig tidigare hört om!), och delade ut vatten till publiken före och under konserten. Publiken hade stämningen på topp hela vägen igenom, och jag upplevde inga otrevliga knuffanden överhuvudtaget, som det annars ibland (ofta) kan hända då man har ståplats.
Magiskt, fantastiskt, underbart. En kväll att leva länge på.