Jordgubbar au four

Ibland har jag inte bättre för mig än att testa ett nytt recept. Jag tycker om att baka, men har sällan tillräckligt mycket tid att lägga ner på det, och därför var det extra roligt att hinna med ett lite mer tidskrävande recept.

Jag behövde ett kakbotten och använde mig av mormors recept på stom till fylld kaka. Det hade en lugnande intygan till sist, vilken också visade sig stämma åtminstone den här gången. När kakan svalnat var det dags att blanda ihop maräng och fixa fyllningen i skick. Efter att alltihop hade bakats i ugnen i några minuter såg slutresultatet inte alls så dumt ut.

Kakbottnet visade sig ha blivit lite väl tjockt så att mer fyllning skulle ha behövts, men gott var det oberoende! Marängen är inte hård och spröd utan mer gummiaktig i sin konsistens, så bakverket går lätt att skära upp.

TEHO Sport Buzzadorkampanj

Via Buzzador fick jag för några veckor sedan chansen att testa på en av TEHO Sports nya proteinstänger. Som alltid med Buzzador är idén med kampanjen dels att sprida ordet om produkten (som jag till exempel gör här), men också att få feedback från olika sorters användare. Enligt TEHO borde proteinstången passa bra att äta speciellt efter träningspass, så jag hade under några träningspass med mig en eller flera stänger i väskan.

Jag har inte mycket till övers för proteinstänger annars, för oftast är de alltför torra eller laddade med kolhydrater (vilka tanken då var att man skulle undvika genom att äta en proteinstång i stället), men TEHOs var trots allt ganska god. Den är ganska seg att tugga men har också lite krispigare delar som ger mer tuggmotstånd. Den första gången jag smakarde orkade jag inte äta hela stången på en gång, såpass mättande var den. Chokladsmaken påminner mer om proteinpulver med chokladsmak än riktig choklad, men det är egentligen inte alls så dåligt, för åtminstone har jag svårt för väldigt söta saker direkt efter ett träningspass.

Om man är en person som brukar äta proteinstänger vid träningspass kan jag nog rekommendera denna. Den torde också passa personer som vill äta något efter träningen. Själv kan jag tänka mig att fortsätta använda denna proteinstång, men det kommer säkert att bero en del på till vilket pris den säljs i fortsättningen. :)

Psst, vill du också bli en Buzzador och få delta i olika kampanjer? Kontakta mig i så fall!

The Life and Times of Scrooge McDuck

För tillfället känns mitt liv ganska komplett efter att jag skakat hand med och talat om för både Don Rosa och Tuomas Holopainen hur mycket jag uppskattar deras verk. Det var lätt värt de ca 2,5 timmarnas köande ute i kylan inför Holopainens skivreleasetillfälle.

Skivan skulle behöva ett helt eget inlägg, om jag kunde finna ord att beskriva den vill det säga. Ni måste lyssna på den. Den beskriver perfekt Farbror Joakims liv. Seriöst. Den är typ perfekt.

Oh yes. Epicness.

Tankar om Doctor Who

Jag har nu hunnit halvvägs igenom den nyare delen av Doctor Who och känner mig tvungen att dela med mig av lite tankar. Spoilervarning.

För det första kan jag säga att Pontus, du hade helt rätt som sade att allt blir bättre då jag efter några avsnitt ställde mig lite tveksam till serien. Det blev bättre, speciellt efter att Rose försvann och Martha tog hennes plats som companion. Vad jag har förstått av the interwebs verkar Rose vara en ganska populär karaktär, men ärligt talat kan jag inte förstå varför. Visst, det förekom flera bra avsnitt under hennes tid i serien (säsongerna 1&2), men när de började späda på henne som ett romantiskt intresse för the Doctor blev både hon och handlingen sämre. Åtminstone förstod författarna att avbryta det för Marthas del innan hon skulle ha fallit i samma fälla, och Donna var bara alltför smart för något sådant.

Jag blev genast irriterad då Rose började dyka upp här och där i säsong 4. Ärligt talat, vad är det för fel på den kvinnan? Hon river ett hål i verkligheten bara för att kunna hitta the Doctor. Det är inte kärlek, det är mani. Hon kunde bara inte stanna i sin egna verklighet och acceptera situationen utan började arbeta på något som hon redan fått höra (av the Doctor dessutom) att är onaturligt. Oookej.

Jag är inte ett fan av Rose, som det säkert märks. Av de tre huvudcompanions som the Doctor haft tycker jag att Donna är den definitivt bästa. Jag grät floder under de sista scenerna i säsong fyras final (ögonen är fortfarande rödkantade medan jag skriver detta), för det var det sorgligaste Donna hade kunnat råka ut för. Hon är för evigt avskuren från vidare kontakt med the Doctor, medan alla andra tidigare companions har möjligheten att möta honom igen. Martha, Mickey, Jack (God bless that character!) och till och med Sarah Jane har mött honom flera gånger efter att de tagit avsked av varandra, men den möjligheten är bortom Donnas räckvidd.

Inom några avsnitt torde det vara dags för the Doctor att regenerate till sin följande form. Det känns lite ledsamt, för jag har tyckt om David Tennants arbete. Det återstår att se hur väl Matt Smith lyckas imponera som nummer elva.

Gathering storm

Daniel tipsade mig för några dagar sedan om bandet Eleine som har en ny skiva på gång. Jag kollade in deras musikvideo och måste säga att de verkar väldigt lovande! Stilen är rätt så gothic metal, men för en gångs skull föll det mig faktiskt i smaken. Det säger väl redan något. :)

Nio års kulminering

Jag vill bara skriva ett kort inlägg som berättar om hur besviken jag är på det sista avsnittet av How I Met Your Mother. Serien har haft sina toppar och dalar som så många andra, men trots att de tre-fyra senaste säsongerna misslyckats i det mesta har de också fått fram några fina avsnitt som gjort att man inte tappat hoppet och ännu orkat hoppas på ett bra slut.

Och så gör de finalen till något sådant här.

De underminerar precis allt de byggt upp under speciellt den sista säsongen. De lyckades skriva mamman så fint att man i varje avsitt såg fram emot att få lära sig mer om henne. Man förstod precis varför Ted måste vänta så länge på att få träffa henne, och man såg hur bra de passade ihop. Robin och Barney hade gått igenom mycket tillsammans och äntligen tagit sig fram till den sista etappen genom att mogna och förändras till det bättre. Men inget av det här betydde något för seriens författare. Mamman sopades undan och dödades utan att man ens fick se det och Barney degraderades tillbaka till en sorglig manshora. Han skapade till och med en ny Playbook efter att ha konstaterat att den tiden i hans liv var förbi och att the Robin skulle bli hans sista play någonsin.

Jag har aldrig sett ett sämre slut på en serie, varken på tv, film eller i en bok. I ett enda slag förstörde de hela serien och allt den jobbat för. Den här artikeln förklarar en del av bakgrunden till det sista avsnittet, och jag måste hålla med artikelförfattaren om att seriens författare verkligen skrev in sig i ett hörn och att de borde ha förstått att inte bita sig fast vid det slut de planerat för sju-åtta år sedan. Det fungerar bara inte längre.

En användare på Tumblr fick ner sina känslor i ord mycket bättre än jag hade kunnat göra det.