Silkeslent vatten i kvällssolen

Det är bland annat för sådana här kvällar man lever, det säger jag bara.
Att bada bastu hör annars också till livets underbara ting, men med bastun nere vid havet en sådan här kväll blir det en ännu mer fullkomlig upplevelse.
Att först steka sig varm i bastun, sedan svepa in sig i en handduk och kunna gå rakt ut på bryggan. Att där klättra ner för stegen och sedan kasta sig ut i vattnet. Solens sista strålar tittar fram bakom trädkronorna medan himlen redan börjar färgas orange och rosa av den annalkande solnedgången. Det är vindstilla, och de enda vågorna som rör sig på havet är de man själv orsakar där man simmar fram genom vattnet. Att känna abborgräsets blad mot kroppen då man simmar över en stängel, och att vattnet är så klart att man kan se bottnet under sig då man vänder blicken neråt. Att dyka och egentligen inte vilja komma upp till ytan igen...och till sist lägga sig och flyta i det ljuvligt svala vattnet och med blicken följa några vilsekomna moln på himlen.

Ibland undrar jag om jag faktiskt saknar något hemma i Helsingfors. Allt är så lättillgängligt i stan, och jag trivs med att bo där. Men så kommer jag åter ut till Lökvik, Kumlinge, Åland, och jag minns vad staden saknar. Här finns lugnet, det här är mitt själshem på jorden.