Dag 4: Mig genom livet

Det här kan bli ett av de svåraste inläggen. Hur ska jag kunna förklara mig själv, sådan jag varit, under alla år som gått sedan jag föddes? Ett försök till det, om inte annat, följer nedan. En tl;dr finns längst ner.

Då jag föddes, och fram till någon månad innan jag fyllde två, bodde jag, mamma och pappa i ett höghus i Hertonäs, nästan tvärs över gatan från det hus där min mormor flyttade in 1997. Då bodde min farmor och farfar i Åbo och min mormor och morfar i Nedervetil, så jag träffade inte dem så ofta. Min morfar dog dock redan i november 1990, så av honom har jag inga egentliga minnen.
I januari 1992 flyttade vi in på Kallioniemivägen 5 A 1 på Degerö, där vi skulle komma att bo kvar i 15 år. Ett år senare föddes lillasyster Tova, vilket betydde att jag måste slåss lite mer för att få mammas uppmärksamhet. Kanske var det delvis därför jag fick börja i en av församlingens dagklubbar, där jag gick i drygt ett år. I dagklubben träffade jag några flickor som kom att bli mina närmaste vänner under några år, men som jag efter det inte har haft nästan någon kontakt alls med (visserligen flyttade en av dem till Nederländerna, så det kan ha med saken att göra). Några av mina bästa lekkamrater ända från späd ålder har dock varit mina kusiner från pappas sida, eftersom vi varje sommar tillbringade flera veckor tillsammans på vårt sommarställe Lökvik på Åland. Lökvik är också ett ställe som bara i sig självt inspirerade till fantasifyllda lekar på berget, i skogen och på ängen.

Hösten 1994 började jag i dagis, samma daghem som mamma jobbade (och jobbar) på. Där fick jag min första bästis Kati, och vi hängde ihop ända tills hon flyttade till Åbo sommaren mellan årskurs ett och två. Av dagis minns jag inte mycket, utom stoltheten över att få vara med i förskolebarnens grupp fast jag själv inte började förskolan förrän året efter, stoltheten över att få vara Lucia på dagisets julfest, och min första förälskelse Nicke. Lågstadiet virvlade förbi med förändringar i min klass nästan varje år, men mellan årskurserna två och fem var min bästa vän Daniel. Han introducerade mig till Pokémonfenomenet, naturnärheten och sångskrivandet. Tillsammans skrev och spelade vi in flera sånger som jag helst inte skulle vilja upprepa numera - naiviteten och barnasinnet skiner starkt igenom varenda en - och som alla barn hade vi högtflygande planer på ett kommande band, att ge ut en egen tidning, att starta en egen klubb och så vidare. Någon gång under femman blev jag i ett skede indragen i de "populära flickornas" gäng (har fortfarande ingen aning om varför; jag var inte populär), men ganska snabbt kände jag att jag inte passade in. Jag försökte balansera mitt umgänge mellan dem och mina andra vänner i klassen, men vet inte helt hur jag lyckades. Under lågstadietiden fortsatte mitt pianospelande som jag inlett vid 5 års ålder, men nu började jag också gå på musikteorilektioner, dansa balett (mellan åren 96 och 99, om jag minns rätt) och spela fotboll. Jag representerade min skola i trekampen (60m löpning, kulstötning och längdhopp) flera år i rad, men som 11-åring fick jag en knäskada som slutligen skulle komma att sätta stopp för mitt fotbollspelande.

Under högstadiet fick jag flera nya bekanta, och en av mina gamla vänner Inari var under ett par år min närmaste vän. Mina intressen fortsatte som förut, förutom att jag slutat spela fotboll pga knäskadan och att jag under årskurs nio började dansa showdance och samma år hade mina sista pianolektioner (efter att ha bytt lärare två gånger under tre år orkade jag inte börja på nytt med en ny, speciellt som jag varit väldigt förtjust i min föregående lärare). Under högstadiet gjorde också metalmusiken sitt verkliga intåg i mitt liv, och det var vid ungefär den tiden som jag började definiera mig själv utgående från mig själv och inte från andra. Åren flöt förbi med bra betyg, diskussioner på Hogwarts.nu, skriftskola och hjälpledarutbildning, ångest inför gymnasievalet och musikalisk utveckling (jag tror att jag uppträdde på varenda julfest och vårfest under mina år i högstadiet). Sedan kom gymnasiet, då beslutet slutligen fallit på det jag haft i tankarna ända sedan lågstadiet - Brändö Gymnasium, vägg i vägg med mitt gamla lågstadium. Under gymnasieåren hann jag med en språkresa till Malta, skolresor till bl.a. London, Rom, Åbo, Estland&Lettland, många otroligt intressanta kurser och några inte så intressanta kurser. I gymnasiet tog jag också Skärgårdsskepparexamen, började i Teaterföreningen Trotsallt, samt fick min första pojkvän. Det var under de här åren jag upptäckte mitt intresse för teknik, och det faktum att jag ibland trivs mer i pojkars sällskap än i flickors.

Hösten 2009 började jag studera vid Tekniska Högskolan, och resten är historia.
(Packe föreslog: "här kom alkoholen in, och av någon anledning är minnet av de åren väldigt diffust...")

Tl;dr tar sin början
Hur har jag då riktigt förändrats genom åren? Jag har alltid tyckt att det är svårt att analysera mig själv, för förändringarna gör att man ser annorlunda på tidigare handlingar, utseende etc. Under alla år har jag varit noggrann med mitt skolarbete och helt enkelt vägrat ta dåliga resultat: därför har en perfektionistisk del i mig utvecklats. Först sedan jag började studera vid tekniska högskolan har den delen börjat kvävas alltmer, och jag tror att jag idag har lite lättare att ta nederlag än för t.ex. fem år sedan. Det tekniska intresset växte fram allt mer ju äldre jag blev, och det var nog först i gymnasiet jag insåg att jag hellre har musik som än hobby än som något jag vill syssla med professionellt. Jag älskar att uppträda med sång och dans, men det är ändå inget jag vill leva av. Mitt självförtroende, som fick sig en rejäl smäll i slutet av lågstadiet (om jag minns rätt), har också förbättrats speciellt de senaste tre åren, och i dagens läge har jag nästan fler nära vänner av det manliga könet än av det kvinnliga. Jag har själv konstaterat att jag ibland beter mig på ett väldigt manligt sätt, och tål väldigt schauvinistiska skämt (ska jag nu sen skylla på Valter, Max & c:o eller teknologföreningen, det vet jag inte), något jag i högstadiet skulle ha muttrat och rodnat åt.

Tl;dr 2
En utveckling mot det bättre har skett under årens lopp, tycker jag själv åtminstone. Åtminstone är jag själv mycket lyckligare nu än jag varit tidigare, på så gott som alla plan. Skål för framtiden!