Grått, grått, grått

Vad göra då inspirationen ligger på noll för så gott som allting för tillfället? Det finns mycket jag borde ta tag i, men inget jag har energi till just nu.

Kanske är det bättre imorgon. Och åtminstone fick jag ju se en snygg magnetresonansbild av mitt huvud idag. Ögonhålorna ser intressanta ut, kan jag berätta!

Bokbaksmälla och papegojmärke

Tisdag, en sådan tisdag. Minusgrader på morgonen (äntligen!) som övergick i regn inte mycket senare (buu!). Jag fick äntligen skickat några mail jag borde ha skrivit redan förra veckan, och efter att dessutom ha lyckats få kontakt till jobbets VPN belönade Henkka mig med ett papegojmärke. Man blir så glad av att umgås i dessa kretsar!

I bakgrunden syns fanfictionen jag slukade igår. Jag har fortfarande en ganska förfärlig bokbaksmälla efter Grisha-trilogin och försökte bota den med att läsa en AU-fic (alternativt universum). Tyvärr (?) visade sig ficen vara såpass bra att jag sträckläste alla 25 kapitel, och tyvärr är den inte färdigskriven ännu. Naturligtvis. Så på ett sätt är min bokbaksmälla bara värre nu, en ficen var såpass välskriven att jag inte för ett ögonblick kan ångra att jag läste den. AU:s som ändrar på just precis tillräckligt mycket kan vara ytterst tillfredsställande läsning!

Lördag, festdag!

Dagen som så många väntat på är här! Nej, jag talar inte om Galan, som tycks vara allt flera andra bloggar kan skriva om, utan en för mig mycket mer efterlängtad fest: Dekadens! TF:s styrelser de senaste tio åren samlas till sitz på Urdsgjallar, och det kommer nog att bli en (o)förglömlig kväll! Ett gäng varierande teknologer som alla delat på samma bördor genom åren kan inte annat än ha helt otroligt roligt tillsammans. TFS13 kommer att sakna sina medlemmar som är på utbyte, men vi ska minnas er och vårt oförglömliga år tillsammans ikväll!

Bara håret torkat ska jag sätta igång och locka det. Tills dess ska jag fortsätta lindra mitt brustna hjärta som uppstod efter att jag läste ut den sista boken i Grisha-trilogin (läs mer om mina åsikter om den här, och mitt boktips om serien hittas här). Jag upphör nog aldrig att förvånas över hur starkt berättelser kan påverka mig och många andra!

Ruin and Rising by Leigh Bardugo
My rating: 4 of 5 stars

View all my reviews

Disney book tag!

Den här kommer egentligen från Youtube, men eftersom jag inte gör videon där väljer jag att genomföra taggen i bloggform i stället. Reglerna är enkla: för varje påstående, välj en bok som motsvarar det. Mycket nöje!

The Little Mermaid: A character who is out of their element
Den Lilla Sjöjungfrun: En karaktär som inte är i sitt rätta element

Cath, från Fangirl av Rainbow Rowell. Hon är introvert och har alltid stått nära sin tvillingsyster Wren, men då de börjar i college vill Wren leva sitt eget liv och Cath måste konfronteras med collegelivet och en okänd rumskamrat på egen hand. Hon är definitivt långt från sin bekvämlighetszon, men jobbar sig igenom svårigheterna under bokens lopp.

Cinderella: A character who goes through a major transformation
Askungen: En karaktär som genomgår en stor förändring

Will Laurence från Hans Majestäts Drake av Naomi Novik. Då vi först möter Laurence är han kapten i den Engelska flottan och har, precis som så gott som resten av landet, fördomar gentemot drakar och de personer som ingår i landets flygkår. Då Laurence plötsligt finner sig utvald av en nykläckt drakunge måste han konfrontera sina fördomar och glömma sitt gamla liv för att tillsammans med sin drake tränas upp till kapten i flygkåren. Han och Temeraire växer tillsammans, och det visar sig att Laurences erfarenheter från flottan kan komma till större nytta än någon i flygkåren trott.

Snow White: A book with an eclectic cast of characters

Snövit: En bok med mångskiftande karaktärer

Harry Potter av J.K. Rowling. Spelar ingen roll vilken av böckerna, de bjuder alla på ett stort antal varierande karaktärer, de flesta med en fullt utvecklad bakgrundshistoria och unika karaktärsdrag.

Sleeping Beauty: A book that put you to sleep

Törnrosa: En bok som fick dig att somna

Nu har jag faktiskt aldrig somnat medan jag läst, men om jag i stället väljer en tråkig bok blir det Crossed av Ally Condie. Boken lider av ett sällan skådat andra-boken-i-trilogin-symptom, och efter att ha läst den kunde jag inte med gott samvete säga att något väldigt viktigt skulle ha hänt i den. Det väsentliga hade kunnat skötas på 100 sidor, men i stället blir läsaren serverad stora mängder utfyllning.

The Lion King: A character who had something traumatic happen to them in childhood

Lejonkungen: En karaktär som upplever något traumatiskt i sin barndom

Lyra från Guldkompassen av Philip Pullman. Det här händer henne i den boken, så spoilervarning: det görs ett försök att skilja henne från hennes daimon. En daimon är så att säga en fysisk manifestation av din själ, och i Lyras universum har alla en egen daimon. Medan man är barn har daimonen förmågan att byta skepnad, men då man går in i puberteten väljer daimonen en slutgiltig form. Vad för form den slutligen tar berättar något om hurudan person du är. Att skiljas från sin daimon är som att bokstavligen förlora en bit av sig själv, och de flesta personer som utsattes för det dog av chocken. Lyra är bara elva då hon utsätts för ett sådant försök, och det präglar henne genom resten av trilogin.

Beauty and the Beast: A beast of a book (a big book) that you were intimidated by, but found the story to be beautiful

Skönheten och Odjuret: Ett odjur till bok (en stor bok) som skrämde dig, men vars berättelse du sedan tyckte mycket om

Jag minns inte att en boks tjocklek någonsin skulle ha avskräckt mig. Då jag var typ 10 såg jag Borta med Vinden av Margaret Mitchell i min kusins bokhylla och fascinerades av att hon kunde läsa en så tjock bok på engelska. Jag beslöt mig för att själv också läsa den i något skede, och uppfyllde det löftet för ett par år sedan.

Aladdin: A character who gets their wish granted, for better or worse

Aladdin: En karaktär som får sin önskan uppfylld, på gott och ont

Anna, från Anna and the French Kiss av Stephanie Perkins. På Point Zero i Paris önskar hon sig "that which is best for me," och jag vågar påstå att hon får det.

Nu har jag lust att läsa om boken fast jag gjorde det för bara några månader sedan. Tusan. Den är så mysig!

Alla tre böcker är underbara och rekommenderas varmt.

Mulan: A character who pretends to be someone or something they are not

Mulan: En karaktär som låtsas vara något hen inte är

Celaena Sardothien från Throne of Glass av Sarah J. Maas. Att säga något mer skulle vara att förstöra flera överraskningar, men låt mig bara säga att vår kära lönnmördare bär på mer än ögat ser!

Toy Story: A book with characters you wish would come to life

Toy Story: En bok med karaktärer du önskar att skulle bli levande

Harry Potter. Helt klart. Kan någon snälla fixa det här åt mig? Helst för 15 år sedan så att jag kan gå på Hogwarts...

Disney Descendants: Your favorite villain or morally ambiguous character

Disney Descendants: Din favoritskurk eller moraliskt tvetydiga karaktär

The Darkling, The DARKLING, THE DARKLING! 

Hrm. The Darkling från Grisha-trilogin (Shadow and Bone, Siege and Storm, Ruin and Rising) av Leigh Bardugo. Min utläggning i inlägget där jag tipsade om Grisha-trilogin säger det mesta, och hittills har inte min fascination gentemot honom lagt sig. Har han några goda känslor inom sig? Gör han allt för egen vinning? Utnyttjade han bara Alina? Talade Baghra sanning då hon berättade om hans historia? Så många frågor, så få svar!

Efterdyningar

Som många andra har jag känt mig manad att skriva mer om veckoslutets händelser och varför jag valt att inte ändra min profilbild till den franska flaggan. Rofa hann dock före, och satte så bra mina tankar i ord att det känns överflödigt att upprepa allt. Läs i stället hans tankar om solidaritet här!

Maktlösheten

Jag hade planerat att skriva ett helt annat inlägg. Om den trevliga dagen och kvällen jag hade, lite om keikkan vi hade idag och som jag inte ens märkte att drog ut till långt över midnatt. Och egentligen skulle jag skriva först imorgon.

Nu sitter jag och följer med liveuppdateringar från Paris. Illamåendet stiger i vågor och kroppen skakar. Av rädsla, av ilska, av frustration, av maktlösheten jag upplever inför denna ondska. Hur jag än försöker kan jag inte förstå vad det är som fått dessa personer att anfalla och döda oskyldiga civila. Jag kan inte föreställa mig den sortens hat. Jag kan inte föreställa mig den oändliga sorg som nu drabbar offrens anhöriga. Jag vill inte tänka på vad det här för med sig för alla de som inte anses passa in i "den europeiska normen".

Polisen har utfört sin räd mot Bataclan och hårresande rapporter börjar strömma ut därifrån. Samtidigt rapporterar en civil fransk om hur ett eldhav drar igenom flyktinglägret i Calais. En amerikansk politiker tar tillfället i akt att propagera för friare vapenlagar och frågar sig hur det sett ut om ett antal av de civila i teatern fått ha med sig dolda handeldvapen.

Mitt hjärta orkar inte mer, samtidigt som jag känner ängslan över att inte veta.

Gode Gud, hjälp de som behöver det.

Ett trevligt tack

Ja, vad ska man säga när en kaffekedja kommenterar så här på ens instagrambild? Jag valde att göra ett lite ironiskt ställningstagande gentemot debatten som rasat kring Starbucks nya julmuggar då jag testade Starbucks nya filial i Kampen, och fick ett oväntat svar av Robert's Coffee. Jag visste inte att de var aktiva på instagram, men där ser man. Det piggade upp min eftermiddag!

Mitt uttalande står jag fast vid: Robert's Coffees pepparkakslatte är godare än Starbucks, så satsa era slantar på det inhemska företaget!

Boktips: The Grisha

Jag hade egentligen tänkt vänta med att skriva om den här trilogin tills jag läst alla tre böcker, men den planen kom på fall då jag på mindre än en dag läste ut den andra boken i serien. För att slippa vanka fram och tillbaka i lägenheten tänkte jag sätta ner energin på ett blogginlägg i stället, och förhoppningsvis bli kvitt lite av min frustration över att inte ha den tredje boken till hands. Varning, speciellt till språkpoliser, för att jag läste böckerna på engelska, och därmed kommer en hel del engelska ord att blandas in i den svenskspråkiga texten!

 Trevligt suddigt den här tiden på kvällen!

Grisha-trilogin består av tre böcker: Shadow and Bone, Siege and Storm och Ruin and Rising. Föräldralösa Alina Starkov är en kartmakare i Ravkas armé, ett land vars gränser länge plågats av sina krigiska grannar och som blivit delat itu av the Shadow Fold, ett område täckt av totalt mörker som infesteras av flygande monster. Under ett av arméns försök att korsa mörkret blir Alinas bästa vän och barndomskamrat Mal anfallen av monstren, och i hennes försök att skydda honom upptäcker hon en slumrande förmåga inom sig som räddar livet på både Mal och alla andra på expeditionen. Magin hon behärskar visar sig vara av en nästan okänd sort, och hon blir genast förd till landets huvudstad för att träna upp sig tillsammans med den magiska eliten, the Grisha, och deras mystiska ledare the Darkling. Från att ha varit en vanlig soldat måste Alina lära sig dels behärska sin magi, och dels att klara av alla intriger och falska vänskaper vid hovet. Att hon efter att i många år varit förälskad i Mal nu börjar känna sig dragen till the Darkling underlättar inte, men då hela landets säkerhet och framtid vilar på hennes axlar är det inga lätta val hon står inför.

Okej, jag vet inte hur lockande jag lyckades få sammanfattningen att låta, men jag vill absolut inte förstöra någons upplevelse av böckerna genom att i det här skedet avslöja för mycket! De här böckerna var så bra! Jag kan inte understryka det tillräckligt mycket. Genom olika bokbloggar hade jag själv utsatts för en hel del hype om serien, vilket gjorde att jag var både vaksamt och ivrigt inställd till dem, men den här gången levde böckerna faktiskt upp till sin hype (jag hoppas den tredje också gör det). Jag älskade att omgivningen var totalt annorlunda från de flesta andra böcker jag läst, då dessa utspelar sig i ett land som påminner om tsartidens Ryssland. Namnen på karaktärer, platser som titlar avspeglar detta, liksom små detaljer i bakgrunden. Att en samovar används nämns riktigt i förbigående, till exempel. Författaren Leigh Bardugo har inte ansträngt sig för att föra fram dessa detaljer, utan låter dem komma naturligt, vilket gör hela läsupplevelsen så mycket smidigare.

Karaktärerna är alldeles underbara, också de jag inte alls tyckte om. Alina är en trovärdig och sympatisk huvudperson som har sina styrkor och sina brister. Hon är underbart sarkastisk och har ett fint sinne för humor.

'Are you that funny?'
'I'm hilarious.'
- Shadow and Bone 

"I'm perfectly capable of being stupid on my own"
- Siege and Storm

Mal började som en lite svagare karaktär, och även om han aldrig blev någon stor favorit hos mig så blev hans karaktär bättre ju längre böckerna framskred. Men min stora favorit är the Darkling själv, mannen som är så komplex att man inte vet vad han egentligen är ute efter, eller om han verkligen är ond eller inte. Jag vet inte när jag senast haft en crush som den här på en bokkaraktär och känner mig lite som en fjortis som hetsigt försöker påstå att Draco Malfoy nog har ett hjärta av guld under den hånfulla fasaden (ledtråd: det har han inte). Jag shippar Alina och the Darkling något otroligt och älskade alla deras scener tillsammans. Det är första gången på länge jag shippar ett par som jag redan nu är ganska säker på att inte kommer att få varandra till slut, men tills jag läst bok tre kommer jag förnöjt att leva i förnekelse.

“The Darkling slumped back in his chair. “Fine,” he said with a weary shrug. “Make me your villain.”
- Shadow and Bone

Var ska jag ens börja med the Darkling? Han är fascinerande. Precis som Alina har han en unik magi, och, som flera gånger påpekas i böckerna, like calls to like. Han avslöjar väldigt lite om sig själv, och det mesta framkommer via andra karaktärer, men det man får veta är ytterst intressant. Speciellt hans gråa moral gör honom fascinerande; gör han det han gör för egen vinning eller för landets bästa? Även efter att ha läst den andra boken kan jag inte svara på den frågan. Moral och svåra val är för övrigt något Bardugo behandlar på ett mästerligt sätt. Alina är inte lawful good, och även hennes "goda" val kan få dåliga konsekvenser. Flera andra karaktärers handlingar debatteras och behandlas också på ett smidigt och trovärdigt sätt. Överhuvudtaget upplevde jag Bardugos sätt att skriva som mycket behagligt; bara två gånger under dessa böcker kändes det som om handlingen eller en karaktär handlande hoppade för snabbt från en situation till en annan. Det är ingen dålig bedrift för en debuterande författare!

Jag ser att det här blogginlägget redan blivit väldigt långt, så jag ska sammanfatta: läs böckerna. De är fantastiskt bra. Gillar man fantasy med ett lite annorlunda perspektiv är de här böckerna perfekta för en. Gillar man romans bjuder de här böckerna till. Gillar man handlingar som inte avslöjar allt på en gång och plot twists som inte är förutsägbara, gissa vad? De här böckerna levererar! Gör dig själv en tjänst och ge dig in i den här upplevelsen.

“You're shaking."
"I'm not used to people trying to kill me."
"Really? I hardly notice anymore.”
- Shadow and Bone

“When people say impossible, they usually mean improbable.”
- Siege and Storm

“Of course not," said Sturmhond. "Anything worth doing always starts as a bad idea.”
- Siege and Storm

Boktips?

Jag gick igenom några av mina taggar här på bloggen, och under böcker hittade jag några inlägg i vilka jag rekommenderade olika böcker jag läst. De fascinerade mig, dels för att jag glömt bort att jag skrivit dem, och dels för att min syn på böckerna delvis ändrats sedan jag första gången läste dem. Det fick mig också att önska att jag skrivit fler inlägg om de böcker jag läst det senaste året. Under flera år förde jag en bokdagbok, men det projektet avslutades redan innan jag flyttade hemifrån.

Efter att ha följt ett antal bokbloggar i över ett år nu började jag fundera på om jag kunde göra något liknande, men i lite mindre skala. Jag vill fortfarande att bloggen ska vara ett sätt för mig att föra dagbok över allt i livet, men då läsandet åter blivit en stor del av mitt liv är det väl ganska naturligt att bloggen också till en del tas över av böcker! Därför tänkte jag åter börja skriva inlägg om böcker jag läser. Formatet är jag inte 100% säker på ännu, huruvida det blir renodlade recensioner eller mer blandat innehåll, men jag hoppas att jag så här kan hjälpa sprida ordet om några av de fantastiska historier som vilar mellan sina pärmar.

Då jag far till biblioteket för att låna en bok händer det här...

Regnbågshjärtan

För en tid sedan dök följande video upp i mitt Tumblr-flöde:



Handen på hjärtat: vem har inte lust att baka så här söta kex efter att ha sett videon? Naturligtvis måste jag prova mina vingar! Själva kaksmetsreceptet var väldigt enkelt, men processen tog flera timmar, eftersom degbitarna skulle in i kylskåpet i flera omgångar för att inte tappa formen, eller för att vara lättare att bearbeta.

Färga färga kaksmet! Min basdeg var av någon anledning (jag tror på smöret) mycket gulare än den i videon, vilket naturligtvis påverkade hur karamellfärgerna reagerade. Mina blåa och gröna var t.ex. mycket mer turkosskiftande, och den lila tvingades jag göra så här mörk för att färgen ens skulle påminna om violett. Kanske har Dr. Oetkers karamellfärger också andra nyanser än Americolor.
Jag rekommenderar absolut att ha en bakmatta under, för karamellfärgen kommer att sprida sig till underlaget! Från en silikonmatta kan man dock lätt torka bort färgen mellan varven.

Fina färger då man ser dem tillsammans så här! Jag lärde mig att inte stirra för mycket på de lysande klara färgerna i videon, det gjorde mig bara nedstämd.

Hjärtat skar jag ut med en pepparkaksform. Högen av alla färger var dock lite för smal för att ett helt hjärta skulle ha rymts, därav ett lite stympat sådant. Nästa gång ska jag se till att inte kavla ut degplattorna lika tunt.

Klara för ugnen! Strösslet kring kanten är definitivt pricken över i:et.

Ta-daa! Kexen var snäppet för länge i ugnen och är därför lite brunare än jag hade tänkt mig, men de ser riktigt bra ut ändå! Att få den vita degen jämn runt hjärtat var nog det jobbigaste, men jag tycker jag lyckades riktigt bra.
Nu har vi en burk söta kex att njuta av i höstmörkret!

En bild i timmen

Jag har ganska länge haft lust att skriva ett sådant här inlägg, så igår tog jag spontant och gjorde slag i saken. Eftersom jag inte har några kurser på Aalto är mitt dagliga liv högst oregelbundet för tillfället, så det här är inte på något sätt och vis en typisk dag i mitt liv.

(Fast...om inget riktigt är regelbundet är alla dagar väl lika typiska?)

10:00 En dryg timme efter uppvaknande satt jag på tåget på väg in till stanför att intervjua Johannes församlings kyrkoherde för mitt diplomarbete.

11:00 Klar med intervjun! Morgonsolen lyste fint bakom Johanneskyrkan.

12:00 Efter att ha promenerat runt i Ulrikasborg och Rödbergen var det dags för lunch på Brooklyn Café. Om jag bara ska rekommendera ett café i Helsingfors måste det nästan bli det här; undangömt i ändan av Fredriksgatan med några få bord, men ack så stämningsfullt! Ägarna är två amerikanska systrar, och man får hiskeligt gott kaffe och härliga bagels, för att inte ens tala om deras cupcakes!

13:00 Lite mer promenerande förde mig till Kajsa-biblioteket i ett tappert försök att få lite dippastuff gjort.

14:30 Råddiga anteckningar.

16:00 I tåget på väg hem. Första gången på länge jag åkte i en av de gamla närtågsvagnarna, för väldigt länge har jag lyckats pricka de nya.

16:30 Bonusbild eftersom jag bara tog en bild i intervallet [14:00 15:00]. En hjärtformad potatis!

17:00 Hem från butiken till två nyfikna katter.

18:00 Avnjuter senaste avsnittet av QI med kaffe och hembakt kex.

19:00 Lite Argi+ för att pigga upp kvällen! Jag färdigställde ett underkapitel och bad Tatu läsa igenom det.

20:00 Gina chillar bredvid en nyinköpt Nemibok jag hittade på ett antikvariat.

21:00 Jag insåg vad dagens datum var! Remember, remember, the fifth of November...

22:00 Paus i filmen för iskaffe och Tumblr. Älskar den här glasmuggen som jag hittade på loppis!

23:00 Soffchillande med min filmtittningskompanjon. Sedan började nattförberedelserna, och min femte november var slut.

Downton Abbey

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag totalt snöat in mig på den brittiska tv-serien Downton Abbey. Den har funnits på min "Att se"-lista ganska länge, och då jag och Tatu avverkat så gott som hela Parks & Recreation passade jag på att titta på några avsnitt för att bilda mig en åsikt om serien.

"Några avsnitt"blev snabbt "första säsongen" och snart hade jag engagerat mig i det som internätet kallar binge watching. Jag tittade mig igenom de tre första säsongerna på mindre än en vecka, och Tatu kan vittna om den känslostorm som tredje säsongens sista avsnitt orsakade i mig. Jag tror inte jag varit så här emotionellt investerad i en familjs förehavanden sedan jag för första gången såg Friends.

Jag har nu sett alla avsnitt som finns tillgängliga, vilket är alla avsnitt utom de två sista i säsong sex; det näst-sista sänds inkommande söndag, och det sista på julen. Eftersom säsong sex är den sista i serien betyder det att den har två avsnitt på sig att knyta ihop alla lösa trådar och avsluta serien på ett snyggt sätt. Två! Jag förstår inte hur de ska klara av det! Jag lider redan nu av värsta seriebaksmällan och försöker så gott jag kan ignorera att det snart inte kommer att finnas fler avsnitt att titta på.

Gillar man historiskt drama (serien börjar år 1912 och slutar år 1925) där man ser livet både ur överklassfamiljens och deras tjänares ögon rekommenderar jag väldigt varmt denna serie! För din egen skull kan det dock vara bäst att vänta tills alla avsnitt finns tillgängliga, för att vänta på nya efter att ha kunnat se ett när du vill är jobbigt för oss nutidsmänniskor.

P.S. Maggie Smith är fantastisk, skicka vidare!

(P.P.S. Mary&Matthew OTP forever)

Let's be game changers

Jag vet att flera andra bloggare redan skrivit om samma ämne, speciellt efter att Essenas historia fått en otroligt bred spridning, men jag vill också ta upp ämnet här, för det resonerade djupt med mig.

För de som ännu inte läst någon av de många artiklar som skrivits om Essenas beslut att stänga ner alla sina sociala medier är en kortfattad version följande: 18-åriga australiensaren Essena hade över en halv miljon följare på Instagram, över 250 000 på Youtube och Tumblr, och hennes Snapchats sågs i medeltal av över 60 000 personer. Hon förtjänade pengar på olika sponsorship deals, men insåg att sättet hon levde på gjorde henne djupt olycklig. Därför avslutade hon alla sina sociala medier och startade i stället sajten Let's be game changers för att berätta mer om livet bakom kulisserna på ett populärt konto. Nu vill hon i stället uppmuntra andra ungdomar till att satsa mer på det verkliga livet än på livet på de sociala medierna. Hon förklarar allt det här mycket bättre och djupare på sajten, samt i följande video, som jag tycker att alla borde titta på.



Tyvärr verkar det som om många som sett videon totalt missförstått vad hon menade. Bara kommentarsfältet på youtubevideon bjuder på en avskyvärd sveda av hånfulla och nedsättande kommentarer. På ett blogginlägg jag läste om samma ämne hade någon också kommenterat ungefär "vad har hon att klaga på om hon förtjänade 400 dollar bara på att ta en bild med en klänning på?". För man fram sådana här åsikter har man grovt missat poängen i allt Essena gjort: hon mådde inte bra och fattade ett beslut som fick henne att må bättre. Hur man kan förlöjliga henne för något sådant övergår min fattningsförmåga.

Jag märkte att så gott som alla negativa kommentarer kom från personer som är i min ålder eller äldre, och det tror jag berättar en hel del. Vi tillhör nämligen generationer som inte vuxit upp med de problem Essena beskriver. Vi har inte haft "det perfekta livet" på armslängds avstånd, vi har inte kunnat få dagliga uppdateringar från personer som enligt oss har ett mycket bättre liv än oss själva, vi vet inte hur det är för dagens tonåringar. Redan då jag gick i låg- och högstadiet talades det om hur reklambilder och reportage i tidningar visade en snedvriden bild av kvinnokroppen och kändislivet. Då var det närmaste man kom sin favoritkändis en ny artikel om henom, med god tur en lång intervju. Föreställ dig hur det skulle ha varit att kunna följa den här personens dagliga liv, att varje dag kunna få en ny bild eller video att dregla över, att kunna följa deras perfekta liv via din telefon. Det här är verkligheten som dagens ungdomar lever med. "Goals" är en normal kommentar på en bild som visar något man själv vill uppnå, och hur väl du lyckats i livet mäts i antalet likes din senaste bild fick. Amanda skrev ett inlägg om just det här igår; om hur misslyckad man kan känna sig då kompisarna har mångdubbelt fler följare än man själv. Att definiera sig själv på basis av antalet följare och likes blir och har blivit allt vanligare, och det är inte en hälsosam utveckling.

Jag kan inte påstå att jag inte känner igen mig; det är inte på något sätt bara ett problem för dagens tonåringar. Visst har jag också sneglat lite avundsjukt på mängden likes på kompisarnas senaste bilder, men fördelen jag har är ett längre perspektiv gentemot de som är 10+ år yngre än mig. Jag kan inte påstå att jag inte tyst hoppas på att lite fler läsare skulle hitta min blogg, för naturligtvis tycker jag om uppmärksamhet. Rofa skrev om just det här förra veckan, och orden från en talare på ett Ungdomens Kyrkodagar för några år sedan ekar starkt inom mig: Se mig, hör mig, rör mig, hur svårt kan det vara? Men fördelen jag har är att jag vet att allt som visas upp online inte är den hela sanningen. Och det är precis vad Essena ville få fram.

En bild på instagram visar precis det uppladdaren vill visa. Inget mer. Man ser inte de många försöken att få den perfekta bilden, man ser inte redigeringen av bilden, man ser inte vad personen på bilden tänkte just då. Många, om inte de flesta, kontona på instagram visar upp ett perfekt liv, men det livet vill Essena nu visa att inte existerar. Jag tror det är otroligt viktigt att hon, som flera andra unga flickor helt säkert har och hade som sin förebild, berättar om livet bakom instagramkulissen, och om hur dåligt hon mådde då hon definierade sitt värde i antalet likes. Förhoppningsvis kan det öppna ögonen för flera unga flickor och pojkar som drömmer om det perfekta livet online. Förhoppningsvis hjälper det fler personer att bilda ett mer hälsosamt förhållande med sociala medier.

Halloween

Trots att Halloween i år föll på en lördag firade jag det redan på fredagen. Ninni ordnade ett Horribelt Horrorkalas, som namnet till trots var en väldigt rolig fest! Eftersom jag hade en middag att gå på precis innan festen beslöt jag mig för att klä ut mig till något som inte krävde mängder av makeup eller accessoarer, och eftersom jag är totalt insnöad på Downton Abbey just nu (mer om det i ett senare inlägg) blev det en 1920-talskostym, eller så nära jag kunde komma med det jag hade hemma.

Kayley Melissa, som driver en av mina absoluta favoritkanaler på Youtube, hade nyligen lagt ut en tutorial för finger waves, dvs den sortens lockar som var den populäraste frisyren på 1910- och 1920-talen. Jag följde hennes instruktioner så gott jag kunde (även om NuMes octowand bara figurerar i mina drömmar än så länge), och resultatet blev bättre än jag trodde!

Steg 1: lockar. Täta, Shirley Temple korkskruvslockar.

Steg 2: look fabulous.

Jag insåg först på middagen att jag inte tagit någon outfitbild, därav den glamorösa restaurangwc-spegelselfien. Om det inte var så jobbigt att få vågorna exakta kunde jag tänka mig att använda den här frisyren oftare!

De tre bilderna nedan är typ de enda jag har från själva festen; jag är alltför dålig på att ta bilder medan jag har roligt! Jag var otroligt imponerad av Ninnis och Katis ansiktsmålningar, men samtidigt glad att jag inte var den som senare måste tvätta bort allt från ansiktet. Tatu var en stilig riddare i sin Entaliavapenrock, och de båda Stellorna hade råkat ta på sig likadana peruker. Glada var vi alla, som ni säkert kan se!

Hide and seek

Det är lustigt hur mycket ens åsikt om ett musikstycke kan variera beroende på informationen man har om det. Oftast tycker jag det händer i form av att en låt blir sönderspelad för en, och plötsligt gillar man inte längre att lyssna på en låt man tidigare alltid skakade loss till. Några gånger har processen gått åt andra hållet för mig, då en låt jag inte alls gillade blev en dansfavorit efter några genomspelningar. Sen finns det sådana låtar jag inte speciellt gillat då jag hört dem, men efter att själv ha sjungit dem har jag fallit pladask. Det hände förra våren då vi med Mineia sjöng Var blev ni av ljuva drömmar och Anna Puus Onnenviipaleet, och åter nu på hösten då vi började öva in Imogen Heaps Hide and Seek.

Den sistnämnda måste jag erkänna att jag inte hört i sin helhet förrän vi fick noterna och lyssnade igenom sången. Innan desss kände jag bara till den från den alldeles underbara Mmm whatcha say-memen (klicka här för att se videon som startade den) som hade en liten renässans i början av året, och följaktligen började jag fnittra okontrollerat då låten nådde fram till den delen. Men då det var dags för oss att sjunga den var det inte en smålustig utan en närmast andäktig stämning som spred sig. Harmonierna ekade i mitt hjärta, och plötsligt önskade jag inget mer än att sjunga den här låten om och om igen. Då vår musikaliska ledare Hanna sedan berättade att låten handlar om förintelsen var jag totalt såld och låten permanent tillagd på min mentala spellista. Jag kan knappt vänta på att uppträda med den!

Tänk vilken skillnad något så litet som att själv sjunga låten kan göra!

Ny header

Ny månad, ny vecka, och en ny header till bloggen! Jag hade redan för flera månader sedan tröttnat på den jag hade, men helt enkelt varit för lat för att göra något åt saken. Även om jag tyckte om alla bilder jag hade i min gamla header kändes den lite överfull; mängden färger och vinklar gjorde att ögat hade svårt att vila på någon enskild detalj. Den nya är därför mycket mer spartansk. Lite harmar det ändå att jag inte kunde klämma in alla mina fandoms och hobbyn i den...