Hide and seek

Det är lustigt hur mycket ens åsikt om ett musikstycke kan variera beroende på informationen man har om det. Oftast tycker jag det händer i form av att en låt blir sönderspelad för en, och plötsligt gillar man inte längre att lyssna på en låt man tidigare alltid skakade loss till. Några gånger har processen gått åt andra hållet för mig, då en låt jag inte alls gillade blev en dansfavorit efter några genomspelningar. Sen finns det sådana låtar jag inte speciellt gillat då jag hört dem, men efter att själv ha sjungit dem har jag fallit pladask. Det hände förra våren då vi med Mineia sjöng Var blev ni av ljuva drömmar och Anna Puus Onnenviipaleet, och åter nu på hösten då vi började öva in Imogen Heaps Hide and Seek.

Den sistnämnda måste jag erkänna att jag inte hört i sin helhet förrän vi fick noterna och lyssnade igenom sången. Innan desss kände jag bara till den från den alldeles underbara Mmm whatcha say-memen (klicka här för att se videon som startade den) som hade en liten renässans i början av året, och följaktligen började jag fnittra okontrollerat då låten nådde fram till den delen. Men då det var dags för oss att sjunga den var det inte en smålustig utan en närmast andäktig stämning som spred sig. Harmonierna ekade i mitt hjärta, och plötsligt önskade jag inget mer än att sjunga den här låten om och om igen. Då vår musikaliska ledare Hanna sedan berättade att låten handlar om förintelsen var jag totalt såld och låten permanent tillagd på min mentala spellista. Jag kan knappt vänta på att uppträda med den!

Tänk vilken skillnad något så litet som att själv sjunga låten kan göra!