Borta med Vinden

Jag kan äntligen kryssa av en till bok på min mentala lista över klassiker jag borde läsa, och ärligt talat gick det mycket fortare än jag trodde att det skulle göra. Berättelsen sög in mig direkt, och ett kapitel blev lätt två, som blev tre, som blev fem. Efter att ha läst Onkel Toms Stuga tidigare i somras var det intressant att få se en annan sida av sydstaterna än den råa, hjärtlösa bild som Harriet Beecher Stowes bok förmedlar.

Borta med Vinden tar en igenom en hel del: grandeur bland plantageägarna i Georgia, självförtroendet under inbördeskriget, och det hårda arbetet att ta sig igenom rekonstruktionen som följer på nederlaget. Det är uppfriskande att få se historien från den förlorande sidan, även om alltihop naturligtvis är mycket romantiserat. Historisk fiktion har alltid dragit mig till sig, och Borta med Vinden är ett praktexempel på sådan, även om dess huvudrubriker är kärlek, överlevnad och hur söderns folk klarar av att kämpa sig upp efter kapitulationen. Man får träffa på så många olika, färggranna karaktärer att det är omöjligt att räkna upp dem alla, men de som är starkast i fokus vill jag ändå skriva lite om.

Rhett Butler var under en stor del av boken den mest underhållande karaktären, menandes att jag njöt av att läsa de passager där han var med. Det förändrades lite mot slutet, men han är ändå en otroligt bra karaktär, och en av de få jag inte blev irriterad på under de första 3/4 av boken.

Ashley Wilkes är en fjant. Jag förstod aldrig vad Scarlett såg i honom, för han bara irriterade mig största delen av tiden han var i blickfånget. Visserligen kom han på det själv också ungefär halvvägs igenom boken, men då blev han bara lätt patetisk också. Som karaktär verkade han inte heller ha lika mycket kött på benen som Rhett hade, men kanske det beror på att man ser honom genom Scarletts ögon.

Melanie Wilkes, Ashleys fru, är den mest underbara kvinna som någonsin existerat. Ett ideal att sträva till, det är helt klart, och verkligen någon jag önskar att jag hade i min egna bekantskapskrets. Hon är inte helt utan fel från den moderna människans synvinkel, eftersom hon förfasar sig över att hennes son kanske skulle vara tvungen att gå i skola tillsammans med svarta, men hon är underbart snäll och har ett fantastiskt mod och en förmåga att få människor att samarbeta.

Men naturligtvis får vi inte glömma huvudkaraktären. Scarlett, Scarlett, hur kan du vara så smart och samtidigt så otroligt idiotisk på samma gång? Hon är självisk, bortskämd och alldeles hänsynslös då det krävs (eller hon tycker att det krävs), och hon har fokus för sitt liv på alldeles fel ställe. Trots allt det är hon ändå en karaktär som det är så lätt att tycka om, även om man ibland vill smälla till henne för att hon beter sig så dumt. Hon växer verkligen upp under de tolv år boken behandlar, men ändå tar det så länge för henne att inse vissa självklara saker.

Med allt det här sagt vill jag rekommendera boken åt precis alla. Bli inte avskräckta av dess tusen sidor, för bara man låter berättelsen föra en med sig går läsandet snabbt, och man längtar efter att få veta vad som händer till näst.