C9 aftermath

Flera har undrat vad min åsikt om C9 är nu efter att ha genomfört hela programmet, och också frågat efter resultaten. Jag är lite ovillig att fokusera på den senare biten, eftersom programmet trots allt inte är tänkt som någon diet utan en hjälp på vägen mot en hälsosammare livsstil. Nå, jag kan berätta att dagarna i mitten nu efteråt kändes som de jobbigaste. Då jag inte gett min kropp något extra socker under flera dagar började suget kännas riktigt ordentligt, men då hjälpte det mig att strängt säga åt mig själv att jag nog fanimig skulle klara av några dagar utan extra sötsaker. Vilket jag ju sist och slutligen gjorde!

Förra torsdagen var programmets sista dag för mig, vilket råkade passa väldigt bra eftersom det var samma dag som Ungdomens Kyrkodagar inleddes, och jag därmed inte hade någon kontroll över måltiderna som serverades resten av veckan. Men oj så jag njöt av att äta bröd igen! Atkinsdieten är nog ingenting för mig. Och eftersom folk frågade: jag tog mina mått på nytt på torsdagsmorgonen innan jag åkte iväg, och då hade det försvunnit sammanlagt 10,8 cm runtom på kroppen sedan morgonen av dag 1. Inte så pjåkigt! Förändringen märkte jag bland annat i hur min vinterjacka satt på kroppen; den hade börjat bli lite tajt kring höfterna, men nu sitter den mycket bättre igen!

Vad jag mest uppskattade med C9 var ändå hur tacksam jag kände mig för varje ordentligt mål mat. Efter de två första dagarna med väldigt lågt kaloriintag kände jag för att ropa halleluja då jag åt min stekta kyckling och bakade potatis till lunch på dag 3. Den känslan av att verkligen uppskatta en ordentlig måltid höll i sig resten av programmet, och är något jag vill försöka hålla fast vid i framtiden. Alla har trots allt inte samma möjlighet att laga hälsosamma och mättande maträtter, och jag tycker det är hälsosamt för en själv att emellanåt komma ihåg det och vara tacksam för de möjligheter man själv har.

Jag hade ju tänkt köra igång F1 så snabbt som möjligt efter UK, men som traditionen bjuder har jag blivit sjuk efter en helg med korta nätter, långa, kalla dagar och umgänge med människor från olika delar av Finland. Inte så konstigt, egentligen, men ledsamt är det ju hur som helst. Jag kommer att vänta tills den här flunssavågen har lagt sig innan jag kör igång med F1, bara för att försäkra mig om att jag inte gör mig sjukare genom att börja träna för tidigt.

Wait for it... i stiligt flanellnattlinne.

C9: Hur har det gått hittills?

Inlägget var tänkt att komma redan tidigare under veckan, men så kan det gå. Hittills är jag nästan bara nöjd med programmet! Jag känner mig inte hungrig fast jag äter färre kalorier än tidigare, och då sockersuget kommit smygande har jag kunnat mota bort det genom att påminna mig själv om att jag banne mig ska kunna klara mig utan sötsaker i nio dagar. Tydligare än tidigare har jag också lagt märke till att sockersuget främst kommer då jag inte ätit på en tid och börjar bli hungrig. Logiskt, javisst, men vissa saker tar man bara inte till sig direkt. Det måste dock erkännas att jag saknar att äta rostat bröd till morgonmål! Där har vi något jag verkligen ser fram emot då programmet tar slut.

30 minuters träning per dag har inte heller känts extra svårt. En kväll var det riktigt bittert, men då ställde Tatu upp och drog ut mig på promenad. Annars har jag kört pass från Yoogaia (psst, du hinner ännu använda koden BUZZ2016 för 14 gratisdagar) medan katterna mer eller mindre nyfikna rört sig omkring mig. Ack den som hade ett träningsrum hemma!

De rent fysiska resultaten då? Nå, sex dagar in i programmet vägde och mätte jag mig, och då hade det försvunnit 2kg och sammanlagt 8cm på olika ställen på kroppen. Jag bara what. Såpass stor förändring på en ganska kort tid kändes knappt ens trolig, men där befann jag mig plötsligt. Ganska nice! Nu är jag väldigt spänd på att se hur slutresultatet ser ut, något jag inte trodde jag skulle vara då jag påbörjade programmet!

Imorgon är det den nionde och sista dagen av C9, sedan blir det en kort paus eftersom jag åker iväg till Karis för Ungdomens Kyrkodagar, men därefter är det dags för F1! Det blir en utmaning!

Med högtalare och mikrofon i bakluckan

En ny vecka har rullat in, men för mig känns det som om jag skulle behöva en till ledig dag. Både lördag och söndag hade fasta programpunkter jag måste anpassa mig kring, vilket får det att kännas som om jag inte alls haft ledigt. Att flänga Nyland runt med mätutrustning tycks vara mentalt tyngre än jag förväntade mig. Som tur är börjar jag ha de flesta kyrkorna som ligger mer avsides mätta, så jag kan övergå till kyrkorna inne i Helsingfors.

Nog för att t.ex. Lappträsks kyrka var riktigt vacker i skymningen

För att klargöra: jag har börjat göra mitt diplomarbete (diplomingengörers motsvarighet till pro gradu) som kommer att handla om kyrkoakustik i Finland. Jag mäter en mängd akustiska parametrar i flera olika kyrkor, analyserar dem, och försöker hitta gemensamma nämnare och/eller vad som skiljer de olika typernas kyrkor åt. Byggnadsakustik är ett ämne som jag märkt att de flesta inte ens tänker på att existerar (förståeligt nog), så varje gång jag dykt upp i en kyrka har jag fått dra samma förklaring för den närvarande vaktmästaren. Jag börjar bli ganska bra på den nu! De flesta har, då de insett vad det egentligen handlar om, varit väldigt intresserade, och jag har redan fått börja skriva en lista över vilka församlingar som vill se resultaten då jag är klar med arbetet. Inte så illa! Det är alltid roligt att göra något som folk faktiskt är intresserade och har nytta av!

Denna vecka har jag tills vidare två mätningar inbokade på onsdagen, sedan flyr jag iväg till Karis och Ungdomens Kyrkodagar för fyra dagar. Men veckan efter det har jag en verkligt spännande mätning på kommande, i Tempelplatsens kyrka! Det torde bli intressant!

Boktips: All the bright places

Alltså den här boken. Låt mig berätta om den här boken.

All the bright places av Jennifer Niven.

Den finns översatt på svenska under namnet "Som stjärnor i natten"

Jag ska försöka hålla inlägget så fritt från spoilers jag kan, men jag ber om ursäkt ifall någonting slinker igenom.

Theodore Finch är allmänt ansedd som skolans "weirdo". Han är fascinerad av döden och för dagbok över hur han funderade på att ta sitt liv just den dagen, samt fakta om olika sätt folk dör eller tar sitt liv på. Men han skriver också ner vad som fick honom att inte välja den utvägen. Violet Markey förlorade sin syster i en bilolycka för nästan ett år sedan och räknar dagarna tills hon utexamineras från high school och kan lämna staden. En dag möts de uppe på kanten kring skolans klocktorn, och vem som slutligen räddar vem från att hoppa eller falla är osäkert. Men det leder till att de börjar spendera tid tillsammans, och undan för undan försöker Theo locka tillbaka Violet från sorgen till livet. Medan deras förhållande djupnar kämpar Theo med sina egna tvångstankar, och han är livrädd för att "somna," att återigen falla in i en period av apati han senare inte minns något alls av.

Den här boken hoppade direkt upp på min favoritlista. Jag slukade historien, alla de fina stunderna Theo och Violet har tillsammans, genom de passager där jag nästan inte vågade läsa vidare, och ända till det bittra slutet. Jag grät floder medan jag läste de sista kapitlen och författarens anmärkning (hoppa inte över den, vad än ni gör!) och trodde mitt hjärta skulle brista av alla känslor. Boken är skriven ur både Violets och Theos perspektiv, och sättet Jennifer Niven behandlar mental ohälsa på är briljant. Stigman kring depression och andra psykiska störningar är hjärtskärande samtidigt som den träffar mitt i prick, såtillvida att man känner sig obekväm (vilket är bra). Att inte ens Theos egna familj märker att någonting är fel säger en hel del om hur folk i många fall väljer att vända bort blicken och komma på ursäkter. Allas åsikt om honom tycks vara "det är bara sådan han är, han bara gör sådant". Men ingen frågar, varken honom eller sig själv, någonsin varför han gör som han gör, och det om något får ens hjärta att brista medan man läser. Violet bor å andra sidan med sina föräldrar som försöker bearbeta sorgen genom att aldrig tala om systern, samtidigt som Violet skuldbelägger sig själv för olyckan. Först då Theo börjar försöka locka henne ur hennes skal börjar hon själv finna sätt att bearbeta sin och föräldrarnas sorg.

Boken lyfter upp väldigt viktiga teman, och jag önskar verkligen att så många som möjligt skulle läsa den och förhoppningsvis få sig en tankeställare. Det är en vacker, men definitivt en tung berättelse att läsa, och de olustiga känslorna hänger kvar. Men jag tror det är något som behövs för att vi ska kunna #prataomdet. Mental hälsa måste avstigmatiseras, och den här boken kan vara ett steg på vägen. Den kommer att krossa ditt hjärta, samtidigt som du antagligen inte kan låta bli att älska den.

“It's my experience that people are a lot more sympathetic if they can see you hurting, and for the millionth time in my life I wish for measles or smallpox or some other easily understood disease just to make it easier on me and also on them.”

Betyg: 5/5
Recension på Goodreads

“Listen, I’m the freak. I’m the weirdo. I’m the troublemaker. I start fights. I let people down. Don’t make Finch mad, whatever you do. Oh, there he goes again, in one of his moods. Moody Finch. Angry Finch. Unpredictable Finch. Crazy Finch. But I’m not a compilation of symptoms. Not a casualty of shitty parents and an even shittier chemical makeup. Not a problem. Not a diagnosis. Not an illness. Not something to be rescued. I’m a person.”

Om att köra i snöyra

Jag var på roadtrip till Lappträsk idag (som man gör..?) för att samla in mer data till mitt diplomarbete, och en bit förbi Borgå började det snöa. Först var det ett trevligt snöfall; träden var vackert vita på båda sidorna om vägen och flingorna dalade ner i lugn och ro. I det skede önskade jag att jag kunde ta ett foto av utsikten från förarsätet bara för att det såg så idylliskt ut.

Fem minuter senare. Snöandet har utvecklats till någon form av snöstorm. De som kört E18 vet att det kör en hel del lastbilar på den, vilka får snön på vägen att virvla upp i täta moln. De här kombinerade fenomenen gjorde att jag under flera minuters tid inte såg längre än några tiotals meter framåt. Det var som att stirra på en vit vägg. Ett väldigt fascinerande fenomen, och samtidigt så ytterst skrämmande att jag direkt sänkte min hastighet med tiotals km/h. Jag hade ingen aning om ifall något fordon körde någonstans nära mig där framme, och om det hade tvingats nödbromsa hade jag knappast kunnat se detta hypotetiska fordons bromsljus i tillräckligt god tid, om jag kört enligt hastighetsbegränsningen. Jag önskade att jag hade kunnat ta en bild av det också, för det var verkligen en fascinerande syn. Som tur var räckte den tätaste snöyran inte särskilt länge, och resten av vägen kunde jag köra med normal sikt.

Jag måste säga att jag skulle ha föredragit att uppleva hyperspeed-fenomenet.

C9 och Yoogaia

Dag två av C9 börjar vara i hamn, och so far so good! Vad jag förstått av att läsa andras bloggar, och häftet som följer med programmet också för den delen, så verkar de två första dagarna vara de jobbigaste, sedan blir det bättre. Själv har jag inte upplevt dagarna som extra jobbiga, även om ett ordentligt mål mat nog börjar låta lockande nu! Visst har jag märkt av en lägre energinivå pga. den låga kalorimängden, men jag var också mentalt förberedd på det, vilket jag tror att har hjälpt en hel del. Tillräckligt med energi för att köra fram och tillbaks till Pojo, via Kyrkslätt, och släpa mätningsutrustning (mikrofon, högtalare, ljudkort, förstärkare och x antal sladdar) fram och tillbaka så gott som hela dagen har jag ju haft! Det var också med stor lättnad jag konstaterade att proteinpulvret (Forever Ultra) smakar mycket bättre än andra proteinpulver jag provat. Jag vet inte om jag kan påstå att det faktiskt smakar choklad, men det är definitivt drickbart och smakar riktigt bra blandat i smoothie, vilket är mer än man kan säga för de övriga pulvren.

Det har också varit skönt att börja träningssäsongen (oj så officiellt) med riktigt lågintensiva pass. Idag gick jag på en promenad runt Dickursby, och passade på att gå via posten för att plocka upp ett paket, och igår slog jag två flugor i en smäll genom att testa ett lätt yogapass via Yoogaia, en onlineportal som Buzzador gett mig en gratis månads användningstid till. Buzzador körde faktiskt samma kampanj förra året också, men jag tror att jag inte bloggade om det då.

Det måste erkännas att Yoogaia är en väldigt smidig portal! Man kan delta i yogaklasser hemifrån, antingen genom att se på inspelningar av tidigare timmar, eller genom att streama en timme live. Väljer man att streama kan man ha på sin egna webbkamera, och få direkt feedback av instruktören. Själv har jag bara provat inspelade timmar än så länge, men få se om jag uppammar modet att prova en livetimme här i något skede! Yogapasset jag körde igår var fokuserat på armar och rygg, vilket har känts idag!

Om du blev intresserad och också vill se vad Yoogaia kan erbjuda, gav Buzzador mig en kod som ger dig 14 dagars gratis användning av portalen: BUZZ2016. Använd den då du registrerar dig, så har du obegränsad tillgång till portalen i två veckor framåt. OBS, koden måste tas i bruk innan 1.2.2016!

Träningsstart!

Jag vet, jag vet, hur kliché är det inte att börja året med ett nytt träningsprogram? Men för mig är det delvis en slump att det råkar falla på det nya årets sida. Jag var så gott som konstant flunssig hela hösten och blev bättre först då julen stod för dörren. Dansträningarna med Rumpskakar var egentligen den enda regelbundna träningen jag höll på med, vilket inte är särskilt mycket, och även dem tvingades jag emellanåt stå över då flunssan var värre. Nu hoppas jag dock att den värsta förkylningen lämnar mig i fred för resten av vintern! Kylan tycks ha gjort mig friskare, så jag hejar på det traditionella vintervädret!

Eftersom jag redan en längre tid varit nyfiken på FIT-paketen som Forever erbjuder, passade jag på att spendera en del av min skatteåterbäring på de två första delarna i serien som en julklapp åt mig själv. Jag hoppas att ett schemalagt program ska hjälpa mig att komma igång med träningen igen, för är det något jag borde jobba på är det min självdisciplin. Och att jag berättar om saken här binder ju mig också på ett helt annat sätt till att faktiskt följa programmet! Passligt nog kör Forevers kontor i Skandinavien en Get Forever Fit 2016-kampanj just nu, så från den synvinkeln tajmar jag min start ganska bra!

Jag vet att det var många i den finlandssvenska bloggvärlden som under hösten klagade på mängden inlägg om C9, men ärligt talat bryr jag mig blanka f*n i vad någon annan har för åsikt om det. Ett färdigt program tror jag är något som passar mig och kan hjälpa mig att komma igång med träningen igen. Det behöver inte vara den optimala lösningen för alla, men jag vill gärna ge det en chans. Att jag inte har råd med gymkort för tillfället (alla som finns på rimligt avstånd hemifrån är sjutusans dyra då man inte har någon regelbunden inkomst) motiverar ju också mig att hitta träningsformer jag kan göra hemma.

Riktigt i början av hösten lyssnade jag på ett föredrag av Jenna Pärssinen, som tävlar i body fitness, och hennes erfarenheter av FIT-programmet. Hon var väldigt positivt inställd till träningspassen som finns i F1 och F2, och sade att redan det första passet hade gjort henne alldeles utmattad. Hon tyckte också att de utvecklade konditionen och stärkte mellangärdet mer än hennes vanliga gymträningar gjort. För att låna hennes ord, "aiemmin salilla (...) lihakset olis kestäny, mutta kunto loppu kesken," så numera kör hon FIT-träningarna och gymträning om varandra. Jag verkar med andra ord ha en riktigt ordentlig ass-kicking på kommande!

Imorgon kör jag igång! Spännande ska det bli!

Gina var nyfiken på lådorna och poserade så fint att jag måste fota henne. <3

Forever Inspiration Day

Huh, vilken dag det var igår! Forevers kick off inför 2016 lockade dryga 500 personer till Träskända för att tackas, belönas och lyssna på ett antal föreläsare. Fullspäckat program från morgon till kväll, med andra ord, och nu är hjärnan fylld av tankar och idéer, men främst av motivation. Man skulle kanske tro att det i något skede blir tråkigt att lyssna på hur andra personers resa inom Forever gått till, men hittills har jag bara blivit mer fascinerad. Så många olika personer som på så många olika sätt jobbat sig upp till de verkligt stora incentiven ger grogrund för tankarna om att man kanske själv också kan lyckas med samma prestation.

Mest tror jag ändå att jag fick ut av att lyssna på Eric Thyrell. Han är en svensk föreläsare som reser land och rike runt och talar om försäljning, konflikthantering och kommunikation, och han visste helt tydligt vad han talade om. Förutom att ge mig ett flertal aha-upplevelser under sin föreläsning fick han med jämna mellanrum hela salen att brista ut i gapskratt (först de som förstod svenska, sedan resten som lyssnade på översättaren, hehe). Det är ett bra betyg för en som talar om kommunikation! Om ni någonsin får chansen att lyssna på en av hans föreläsningar rekommenderar jag varmt att ni tar den.

Hans inlägg om hur rädslan att misslyckas ofta är större än önskan att vinna slog på något vis mig extra hårt. Jag har (naturligtvis) hört det förut, men den här gången kändes budskapet ända in i benmärgen. Det är lustigt hur man kan höra samma budskap flera gånger, från flera olika personer, men först då en viss person säger det på ett visst sätt går det verkligen hem.

Minna fotade mig och Henriikka

 Och på tal om avtackning där någonstans i början av texten fick jag ju idag, tillsammans med tiotals andra, stiga upp på scenen för att fira att vi uppnått det första steget i Foreverkarriären, dvs. Assistant Supervisor. Jag påstår inte att det på något sätt är svårt att uppnå (det är bokstavligen något av det första som händer dig), men det att företaget sätter ut pengar på att dela ut blommor till och uppmärksamma varenda en som klättrat upp för det här första, låga trappsteget, betyder en hel del. Man känner sig uppskattad på ett helt annat plan då en fullsatt sal applåderar dig och Finlands mest framstående FBO:s personligen gratulerar dig. Vi talade mycket om att tacka och belöna under mitt år i TF:s styrelse, och jag tycker att Forever har lyckats bra i den aspekten!

Nu mot nya utmaningar!

Games done quick

Just nu pågår evenemanget Games Done Quick där skickliga gamers kör speedruns av ett flertal gamla spel och samtidigt samlar in pengar till välgörenhet. Just nu följer jag med deras speedrun av Pokémon Yellow, ett av mina favoritspel, där de erbjuder olika incentiv för att locka folk att donera. Bland annat har de högst bjudande fått välja namn på huvudkaraktären, rivalen och de pokemon som hittills fångats i spelet. För bara någon minut sedan uppnådde de 20 000$ i donationer bara under speedrunnen av Yellow, och 600 000$ överlag, vilket allt doneras till ett program för att förebygga cancer. I och med att målet på 20 000$ uppnåddes kommer de direkt efter Yellow att också dra en speedrun av Pokémon Blue, men en glitchad version av spelet.

Det märktes att en stor del av tittarna följde med fenomenet Twitch Plays Pokémon i början av 2014 (som jag också bloggade om) då chatten blev ytterst upprörd när han som speedrunnar valde Dome fossil i stället för Helix fossil (som hämnd för att publiken gett ett långt namn åt en av hans pokémon, sade han). "TRAITOR" och "FALSE PROPHET" var de mest förekommande utropen i chatten. Å andra sidan döptes spelets Charmander till John Cena, så... :D

Hemsida!

Efter några timmars arbete och korrekturläsande (tack Tatu!) har jag äntligen en egen hemsida att prångla ut Forevers produkter via! Att beställa och betala för produkter blev just mycket lättare. :) Ta en titt genom att klicka här! Länken kommer i fortsättningen att finnas i min länklista.

Mina favoritböcker år 2015

2015 blev för mig året då jag åter började besöka biblioteket någotlunda regelbundet och ökade mitt antal lästa böcker enormt jämfört med flera år tidigare. Speciellt glad är jag åt att jag läste så många nya böcker, flera av dem sådana som jag fått rekommenderat åt mig på internätet (tack booklr). Men "vad gör man med en snäcka om man ej får visa den," som Tove Jansson så klokt skrev. Därför vill jag dela med mig av de bästa böckerna jag läste år 2015!

Alla böckerna på listan är sådana jag läste för första gången år 2015, och som jag gav åtminstone fyra stjärnor åt på Goodreads. De har alltså inte nödvändigtvis publicerats år 2015; det väsentliga är att jag läste dem det året. Böckerna är inte ordnade i någon slags rangordning, utan presenteras ganska långt i den ordning jag läste dem. Enjoy!

My True Love Gave To Me, editerad av Stephanie Perkins
5/5

Tolv författare har skrivit var sin novell som på sätt eller annat relaterar till julen, nyår eller annan högtid i december. Jag tipsade redan om boken i ett tidigare inlägg och står fast vid vad jag skrev i det. Berättelserna är fina, mysiga, romantiska, och perfekta att läsa när som helst, men speciellt under adventstiden.
Recension på Goodreads

Throne of Glass-serien, Sarah J. Maas
Throne of Glass, 4/5
Crown of Midnight, 5/5
Heir of Fire, 5/5
Queen of Shadows, 4/5
The Assassin's Blade (prequel novellas), 5/5

Okej, den här serien har hajpats helt otroligt online, och ärligt talat kändes det som om alla överdrivit då jag väl läste böckerna. Trots det lyckades berättelsen fånga mig, och den tredje boken i serien tror jag är en av de bästa böckerna jag läste under hela året. Lönnmördare, magi, faeries, och en kickass kvinnlig huvudperson - vad mer kan man önska sig?
Recensioner på Goodreads: ToG, CoM, HoF, QoS, TAB

Erebos, Ursula Poznanski
5/5

Ett MMORPG-liknande datorspel sprider sig bland eleverna i en skola, och mystiskt nog kräver spelet att de också utför vissa handlingar i det verkliga livet för att kunna fortsätta spela. Men ju djupare in i spelet eleverna tränger, desto konstigare och farligare blir spelets krav, tills man måste fråga sig vad spelet riktigt är ute efter, och hur långt vissa är beredda att gå för att nå ända till slutet.
Den här boken var fantastisk och en jag helhjärtat rekommenderar! Jag tror den går hem bättre hos folk som själva spelat datorspel (speciellt RPG:n), men handlingen torde fascinera vem som helst.
Recension på Goodreads

Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe, Benjamin Alire Sáenz
5/5

Hjärtvärmande om vänskap och kärlek, om att vara tonåring, om att försöka komma på vem och vad man är. Handlingen är simpel men realistisk, jordnära och varm, och jag kunde knappt sluta läsa då jag öppnat boken. Extra plus för att boken handlar om två sorters minoriteter, kulturell och sexuell.
Recension på Goodreads

Engelsfors-trilogin, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg
Cirkeln, 5/5
Eld, 5/5
Nyckeln, 5/5

Tonårshäxor som alla behärskar ett av sex element och måste förhindra en stor katastrof. Låter det inte lockande? Think again, my friend! Författarna har lyckats skapa en ytterst intressant nutida fantasyhistoria som utspelar sig i Sverige och har en fantastiskt brokig skara karaktärer. Jag älskade hur de utvalda inte plötsligt blev några supermänniskor då deras krafter vaknade, utan fortsatte vara tonåringar med allt vad det för med sig. Det gjorde hela berättelsen mer levande, och att man får läsa ur flera karaktärers synvinkel ger verkligen perspektiv på de olika problem som kan förekomma i unga tjejers liv. Böckerna är klart riktade mer mot ungdomar, men passar enligt mig utmärkt även för äldre läsare!
Recensioner på Goodreads: Cirkeln, Eld, Nyckeln

The Scorpio Races, Maggie Stiefvater
4/5

Varje år ordnas the scorpio races på ön Thisbys strand. Tävlandena rider på vattenhästar, och vad som är säkert är att någon kommer att få sätta livet till. Vattenhästarna är vilda bestar med smak för blod, men huvudpersonen Puck är fast besluten att vinna loppet med sin vanliga häst, trots att vattenhästarna är större, starkare och snabbare, för att inte nämna livsfarliga för både henne och hennes häst.
Maggie Stiefvater har skapat en väldigt levande berättelse kring myterna om vattenhästar. Trots att det sist och slutligen händer väldigt lite i boken får vi undan för undan veta mer om livet på ön, om loppet, om Pucks bakgrund, och om Sean, bokens andra huvudperson som verkar ha en nästan övernaturlig förmåga att tygla vattenhästar. Den höll åtminstone mig fascinerad ända till slut!
Recension på Goodreads

Grisha-trilogin, Leigh Bardugo
Shadow and Bone, 5/5
Siege and Storm, 5/5
Ruin and Rising, 4/5

Jag har redan talat om dessa böcker tidigare, så jag ska inte låta dem ta upp alltför mycket plats här. Jag föll hals över huvud för den här serien. Allt bara klickade: omgivningen, karaktärerna, magin, moralens gråzon. De introducerade dessutom min favoritskurk (seriöst, finns det ingen bättre översättning av ordet villain?), the Darkling. LÄS. DEM.
Recensioner på Goodreads: SaB, SaS, RaR

Carry On, Rainbow Rowell
5/5

I princip en parallellvärlds Harry Potter, eftersom böckerna om bokens huvudperson Simon Snow ursprungligen förekom i Rowells bok Fangirl. Carry On är hur Rowell skulle ha skrivit en bok i serien om Simon Snow, inte hur de var skrivna i hennes Fangirl-universum. Det låter kanske förvirrande, men det är bara bakgrunden till den här boken. Handlingen avspeglar inget av det. Tänk dig en ny Harry Potter-bok men för en lite äldre läsarskara, med Draco Malfoy som en vampyr, och med Voldemort som en mystisk kraft som suger ut all magi från ett område. Och det att den här boken får mig att vilja läsa alla sju böcker om Simons tidigare år vid skolan säger en hel del!
Recension på Goodreads


Jag läste dessutom om hela Lord of the Rings, men om man vid det här laget inte vet att det är min favoritserie genom tiderna och att jag absolut och helhjärtat rekommenderar den åt varenda levande människa, har man bara inte lyssnat tillräckligt på mitt babblande om Tolkiens värld. 10/5.