Boktips: All the bright places

Alltså den här boken. Låt mig berätta om den här boken.

All the bright places av Jennifer Niven.

Den finns översatt på svenska under namnet "Som stjärnor i natten"

Jag ska försöka hålla inlägget så fritt från spoilers jag kan, men jag ber om ursäkt ifall någonting slinker igenom.

Theodore Finch är allmänt ansedd som skolans "weirdo". Han är fascinerad av döden och för dagbok över hur han funderade på att ta sitt liv just den dagen, samt fakta om olika sätt folk dör eller tar sitt liv på. Men han skriver också ner vad som fick honom att inte välja den utvägen. Violet Markey förlorade sin syster i en bilolycka för nästan ett år sedan och räknar dagarna tills hon utexamineras från high school och kan lämna staden. En dag möts de uppe på kanten kring skolans klocktorn, och vem som slutligen räddar vem från att hoppa eller falla är osäkert. Men det leder till att de börjar spendera tid tillsammans, och undan för undan försöker Theo locka tillbaka Violet från sorgen till livet. Medan deras förhållande djupnar kämpar Theo med sina egna tvångstankar, och han är livrädd för att "somna," att återigen falla in i en period av apati han senare inte minns något alls av.

Den här boken hoppade direkt upp på min favoritlista. Jag slukade historien, alla de fina stunderna Theo och Violet har tillsammans, genom de passager där jag nästan inte vågade läsa vidare, och ända till det bittra slutet. Jag grät floder medan jag läste de sista kapitlen och författarens anmärkning (hoppa inte över den, vad än ni gör!) och trodde mitt hjärta skulle brista av alla känslor. Boken är skriven ur både Violets och Theos perspektiv, och sättet Jennifer Niven behandlar mental ohälsa på är briljant. Stigman kring depression och andra psykiska störningar är hjärtskärande samtidigt som den träffar mitt i prick, såtillvida att man känner sig obekväm (vilket är bra). Att inte ens Theos egna familj märker att någonting är fel säger en hel del om hur folk i många fall väljer att vända bort blicken och komma på ursäkter. Allas åsikt om honom tycks vara "det är bara sådan han är, han bara gör sådant". Men ingen frågar, varken honom eller sig själv, någonsin varför han gör som han gör, och det om något får ens hjärta att brista medan man läser. Violet bor å andra sidan med sina föräldrar som försöker bearbeta sorgen genom att aldrig tala om systern, samtidigt som Violet skuldbelägger sig själv för olyckan. Först då Theo börjar försöka locka henne ur hennes skal börjar hon själv finna sätt att bearbeta sin och föräldrarnas sorg.

Boken lyfter upp väldigt viktiga teman, och jag önskar verkligen att så många som möjligt skulle läsa den och förhoppningsvis få sig en tankeställare. Det är en vacker, men definitivt en tung berättelse att läsa, och de olustiga känslorna hänger kvar. Men jag tror det är något som behövs för att vi ska kunna #prataomdet. Mental hälsa måste avstigmatiseras, och den här boken kan vara ett steg på vägen. Den kommer att krossa ditt hjärta, samtidigt som du antagligen inte kan låta bli att älska den.

“It's my experience that people are a lot more sympathetic if they can see you hurting, and for the millionth time in my life I wish for measles or smallpox or some other easily understood disease just to make it easier on me and also on them.”

Betyg: 5/5
Recension på Goodreads

“Listen, I’m the freak. I’m the weirdo. I’m the troublemaker. I start fights. I let people down. Don’t make Finch mad, whatever you do. Oh, there he goes again, in one of his moods. Moody Finch. Angry Finch. Unpredictable Finch. Crazy Finch. But I’m not a compilation of symptoms. Not a casualty of shitty parents and an even shittier chemical makeup. Not a problem. Not a diagnosis. Not an illness. Not something to be rescued. I’m a person.”