Efter Tid

Det är nog för stunder som den i lördags jag lever. Att få sjunga och framföra ett budskap framför en intensivt lyssnande publik, och se hur vissa låtar lockar fram tårar i deras ögon medan andra stunder får dem att skratta. Våra resväskor gjorde tydligen sitt jobb då flera efteråt undrade vad vi haft i dem, och likaså verkar våra karaktärer ha kommit till sin rätt. Jag själv upplevde att jag reste genom vår föreställning och hoppas publiken delade den känslan. Men oj så jobbig Hide and Seek var att sjunga då tårarna hotade att tränga fram och halsen ville snöras ihop av alla känslor. Mitt solo i En stund på jorden fick jag också "power through" emellanåt för att inte överväldigas. Men vilken show det blev, vilken upplevelse!

Vår setlista för de som missade konserten eller bara vill kolla upp vad vi sjöng:

1. Because (The Beatles)
2. Run run run (The Real Group)
3. Night Yoik (arr. Frode Fjellhem)
4. Sen en tid tillbaka (Melissa Horn)
5. Underbart är kort (Monica Zetterlund)
6. Vårens första dag (Laleh Pourkarim)
7. Hide and seek (Imogen Heap)
8. The Circle game (Joni Mitchell)
9. Dalen (text av Solveig von Schoultz, arr av vår fantastiska dirigent Hanna Kronqvist)
10. En stund på jorden (Laleh Pourkarim)
11. Ring them bells (Bob Dylan)

TID inkommande lördag!

Jag skriver skamligt lite om min kör Mineia här i bloggen, speciellt med tanke på hur varje session med den lämnat mig på bättre humör än jag varit då jag anlänt till övningen. Med det här inlägget hoppas jag ändå kunna uppmuntra så många som möjligt att a) ta sig en titt på vår Facebooksida, och b) komma på vår konsert inkommande lördag!

Eftersom Mineia är en scenisk kör är vår konsert mer av en show, där vi väver samman musiken, koreografier, scener och texter till en berättelse. Förra året handlade vår Spring!-konsert om allt möjligt vårrelaterat: det exalterade vårskriket, manskörer på första maj, ångesten inför den nya årstiden och åstundande sommaren, besvikelsen över samhället som utmynnar i demonstrationer, och en önskan att få stanna kvar lite längre. I år har vi i stället för våren utgått från temat tid, och oj så många olika vinklar som krupit fram ur det temat! Speciellt intressant tycker jag det har varit att se hur en sång som förra föreställningen firade livet i stället uttrycker en inneboende sorg över livets förgänglighet i årets tappning. Där ser man igen hur små ändringar i det sceniska uttrycket totalt förändrar sångens budskap.

På lördag kl. 19.30 är det dags för den stora showen i Villa Hagasund, mitt emot nationalmuséet och mellan Finlandiahuset och Musikhuset. Jag hoppas att så många som möjligt hittar dit, för jag tror starkt på att det blir en show utan like! Se på videona nedan för lite stämning från förra årets konsert.

Nightwish @ Ratina stadion 31.7.2015

Jag har under mina levnadsår hunnit gå på ett antal konserter, men jag tror inte att en enda har varit lika stor som den konsert Nightwish ordnade på Ratina stadion i Tammerfors i slutet av juli. Över 23 000 metalfans samlades för att lyssna till tre av Finlands största stoltheter: Nightwish, Children of Bodom och Sonata Arctica. Jag tog mig dit tillsammans med systeryster Tova, systers sambo Anton och vår gemensamma kompis Wille.

 Those about to rock...

Sonata Arctica inledde kvällen med ett timmeslångt set, i slutet av vilket Tony upprepade gånger tackade alla som köper biljetter och går på konserter, eftersom det fortsättningsvis ger dem och alla andra band möjligheten att åka runt och uppträda. Inget större fel med deras keikka, men det verkade som om scenen var lite för stor för dem. De hade inte särskilt bra kontakt varken med varandra eller publiken under hela tiden de spelade. Kanske man kan konstatera att de passar bättre i innearenor eller klubbar.

 Paus mellan två konserter

Children of Bodom drog ett fint och stadigt set och lyckades dra med publiken mer än Sonata under sin keikka, men det alla väntat på var ju förstås Nightwish.

Oj du milde vilken stämning! Den hölls i topp under hela deras keikka och skulle ha sprängt taket om ett sådant funnits på stadion. De körde en bra blandning av gamla och nya låtar, med Sleeping Sun som en absolut höjdpunkt som fick hela stadion att tystna och andäktigt lyssna till Floors röst. Om då inte höjdpunkten var de episka tio minuterna som Ghost Love Score spelades, eller den fantastiska avslutningen The Greatest Show on Earth med fyrverkerier som körsbäret på grädden på moset.

Tyvärr har jag inga setlistor att ge er denna gång, men känn er övertygade om att konserte(r)n(a) var väl värd både pengarna och resan dit och tillbaka!

En helt magisk kväll

Det finns vissa band vars konserter fullkomligen andas magi. Stämningen sveper med en och man släpper allt för att bara leva för stunden. För mig är Blind Guardian definitivt ett av dessa magiska band. Då de äntligen återvände till Finland den första veckan i juni var det en självklarhet för mig att vara på plats och ta del av deras show.

Eftersom keikkan ägde rum på en tisdag var det inte särskilt mycket folk på plats direkt då dörrarna öppnades. Men det hann strömma in en stor mängd människor under de två timmarna mellan att dörrarna öppnades tills bandet började spela. Som ni kanske kan se på bilden ovan valde jag och mina kompisar att avnjuta konserten från balkongen i stället för nere på golvet. Det visade sig vara ett bra val av flera orsaker: oavbruten sikt till scenen, och inte närapå lika trångt som nere på golvet.

Blind Guardian är lite annorlunda på det sättet att jag tycker de är bättre live än på cd. Det är otroligt få band som man överhuvudtaget kan säga det om, så det borde säga er en hel del. Jag äger både studioalbum och livealbum inspelade av dem, och många gånger överträffar liveinspelningen studioinspelningen av samma låt. Det är bara något i deras otroliga energi på scen som förts över även till inspelningen.

Alltsom allt var det en fantastisk konsert med två encores. Bandet gjorde mig extra glad genom att spela två av mina favoritsånger, och stämningen under både Nightfall och Valhalla var olikt något jag upplevt tidigare. Bandets energi var fenomenal, och det verkade som om publiken hjälpte till att lyfta stämningen till nya nivåer inte bara för sig själva utan för bandet också.

10/10 would rock out again.

Så här skrev bandet på sin facebooksida efter konserten: "A hell lot of fun in Helsinki. This is what we call a cheerful crowd. Extremely intense singing and great fun everywhere. We felt like in Metal heaven!!!"

Within Temptation 26.2 @Kaapelitehdas

Jag var ju faktiskt på konsert för två veckor sedan men har totalt glömt bort att skriva om det. Within Temptation körde igång sin världsturné i Kabelfabriken den sista onsdagen i februari, men trots den stora uppslutningen fans kändes det som om bandet inte riktigt gav sitt allt under konserten. Speciellt Sharon saknade mycket av den energi hon haft under de tidigare konserter jag sett. Dessutom var det en stor besvikelse att de inte hade Tarja med som gästartist då de nu en gång uppträdde med hennes och Sharons duett. På det stora hela var det nog en bra konsert, men den hör definitivt till de sämsta shower jag sett bandet göra.

Raskasta Joulua backstage: konsert 2

Den andra konserten började kl. 21, och timmarna mellan den första och den andra konserten lyckades Tova och Anton få tag på var sin biljett till showen, vilket gjorde att inte bara solisterna utan också jag hade fans i publiken (hehe!). Kören sjöng med i samma låt som under den första konserten, men den här gången gick jag inte ut till publiken efteråt utan stannade kvar backstage för att kunna smalltalka lite med alla solister alltid då de kom upp från omklädningsrummen för att vara färdiga att gå in på scen. Det märktes att de alla också körde med större fiilis den andra konserten eftersom de inte måste tänka på att fatta sig kort för att hinna avsluta konserten i tid för den andra. Dessutom fick alla sina platinumskivor i slutet av konserten!

Bild från konserten, tack Henriikka för den!

Och när jag ju en gång var där och umgicks med alla dessa fantastiska personer måste jag passa på att ta lite fanfoton med dem på samma gång. Tyvärr missade jag Antony Parviainen och Ville Tuomi.

Marco Hietala och Tuple Salmela. Marco är precis så rolig som han verkar på scen också.

Ari Koivunen och JP Leppäluoto. Ari var en väldigt trevlig kille som det gick lätt att småprata med, speciellt som han berättade att han förstår svenska väldigt bra men inte tycker att han kan tala det. JP var otroligt trevlig och rolig, hela han bara utstrålade glädje och spexanda.

Ilja Jalkanen och Elize Ryd. Elize var, som alla svenskar, överraskad över att det fanns någon svenskatalande närvarande, men det jag hann prata med henne lämnade ett positivt intryck. Ilja var nog den jag talade mest med under hela kvällen. Verkligt trevlig kille och lätt att samtala med om precis vad som helst!

Pasi Rantanen och Jarkko Ahola. Pasi hann jag inte tala desto mer med, men Jarkko blev det pratat lite ditt och datt med. Den killen gick på höga varv bakom scen!

Antti Railio, otroligt sympatisk person! Både förstod och talade svenska riktigt bra, vilket jag märkte då han satt och diskuterade med Elize. Ville både ha en fistbump och en kram innan han gick ut på scen!

Jag fick också allas autografer på mitt artistpass. Alla skrev på framsidan, förutom Ilja som ville vara speciell.
Defintivt en av de bästa dagarna någonsin, jag hoppas ni förstår varför.

Raskasta Joulua backstage: konsert 1

Nå, nu har jag hunnit smälta intrycken från fredagens konserter lite bättre och kan konstatera att jag hade ganska så rätt då jag efter konserterna skrev "Best. Day. Ever" på min twitter. För det att man får träffa några av sina idoler och till och med stå på scen tillsammans med dem är verkligen något som åker in på listan över ens bästa minnen.

Men för att ta det från början: jag fick chansen att, tillsammans med ett gäng ur Jakaranda, sjunga backing vocals till Pieni Rumpali under båda Raskasta Joulua-konserterna i Helsingfors. Där spelade vi först in vårt sjungande så att det vid behov skulle kunna förstärkas under konserterna. Vid det tillfället fick vi träffa hjärnorna bakom hela Raskasta Joulua-projektet, Vili Ollila och Erkka Korhonen. Båda är fantastiskt duktiga musiker och har arrat alla låtar på de tre Raskasta Joulua-skivorna. Dessutom var båda väldigt trevliga och roliga!

Scenen i uppsättningsskedet

Det var en hel del väntande mellan vårt soundcheck och första konsertens början och jag tillbringade största delen av tiden med att vandra omkring backstage. Jag råkade stå bakom scenen då Elize Ryd (från Amaranthe) soundcheckade, och efter en stund kom Jarkko Ahola (Teräsbetoni, Northern Kings) gående förbi och hälsade på mig. I det skedet kände jag mitt inre tonårsfan vakna då jag kände en stor lust att bara stå och gapa. Etter värre var reaktionen då Marco Hietala (Nightwish, Tarot, Northerh Kings) en stund senare gick förbi.

Setlistan för den första showen. Vi sjöng med i låt nummer sex.

Då konserten började samlade kören sig vid ingången till scenen för att säkert vara klara att gå in i tid. Ungefär halvvägs igenom låten innan vi skulle vara med kom tre av de fyra solisterna också dit från sina omklädningsrum: Marco, Tuple Salmela (Tarot) och Jarkko (JP befann sig redan på scen). Då blev jag riktigt till mig, för att stå och smalltalka med dessa herrar hör inte vardagen till. Det visade sig att ingen berättat för dem att vi skulle sjunga med i låten, men de tog det med god ro och tyckte att det var en bra grej. Marco bad oss dessutom att inte sjunga bättre en dem, för "se ois ehkä vähän kiusallista".

Då det var dags att sjunga hade åtminstone jag otroligt roligt på scen, för dessa fyra herrar vet minsann hur de kan spexa till det sinsemellan. Under så gott som hela låten såg man nästan ingenting av publiken eftersom strålkastarna lyste på dimman så att den blev ogenomskinlig från vårt håll sett. Först då ljussättningen ändrades i slutet av låten kunde jag se ut över den fullsatta salen och se fler ansikten än de i den första raden. Kören joinade publiken då vi sjungit klart, och det var ett nöje att följa med resten av konserten från den sidan!

Within Temptation @ The Circus 27.7

Inte så mycket mer att säga än att de drog en otroligt fin keikka. Akustiska Never-Ending Story var ett extra plus!

Weekend in Göteborg

Ett minst sagt hujsigt veckoslut ligger bakom mig, och först nu, en vecka senare, har jag tid att skriva ner några tankar om det. 1-3.3. tillbringade jag alltså i Göteborg för att fira Allianceorchestrets 65-årsjubileum och Chalmersbalettens 50-årsjubileum tillsammans med ett gäng ur Humpsvakar, och dessutom passade jag på att hälsa på kusin Ylva som bor i staden fram till sommaren.

Fredagen började (efter flygresan) med lunch hemma hos Ylva och Adrian, varefter vi tog en promenad till cafét i Röda Sten en bit bort. Vid femtiden åkte jag iväg för att sluta upp med resten av orkestern och Patriciabaletten, som lovat underhålla oss den kvällen. Det blev skumppadrickande och en sitz tillsammans med ett härligt gäng, men som tur hade åtminstone jag ingen väckning följande dag.

Lördagen började med långpromenad i Slottsskogen tillsammans med kusinen, vilken sedan kulminerade i sushilunch. Klockan tre var det dags för Balliancens show på Göteborgs konserthus, och vilken show det var! Det bästa var nog att se Gammelalliancen och Vintagebaletten uppträda, de utklassade nästan den aktiva orkestern och baletten. Efter showen fortsatte kvällen med bankett och efterfest långt in på morgontimmarna.

På söndagen vaknade jag ovanligt pigg trots den korta natten, sade adjö åt kusinen och åkte iväg på sillis. De finländska gästerna var tydligen de enda som orkat/viljat ta sig dit, förutom den aktiva Balliancen, men vi tillbringade några trevliga timmar med bl.a. tipspromenad, brädspel och godispåsefiskande. Alltför tidigt måste hälften av oss åka iväg till flygplatsen, men hur som haver var söndagen en fin avslutning på ett otroligt fint veckoslut!

Sonata Arctica @ Tavastia

Det är ett evenemang som jag förbisett att omnämna här i bloggen, nämligen Sonata Arcticas konsert på Tavastia 27.9. Eftersom Tova var fast i Karis fick jag sällskap till konserten med Wille, och väl inne på klubben kunde vi konstatera att Petra också var på plats.

 Jag kom väldigt snabbt ihåg varför jag tycker om K-18 klubbkeikkor: inga tjutande tonåringar, ingen trängsel och väldigt avslappnad stämning både i publiken och bandet. Jag och Wille satt faktiskt hela konserten på några roadinglådor som stod till vänster om scenen, så i praktiken satt vi på första raden och hade perfekt insyn till allt som hände på scen. Sonata drog en härlig fiiliskeikka med en mycket uppskattad akustisk del. Det överraskade mig ändå att setlistan till största del bestod av låtar från nyaste Stones grow her name och bara hade en enda låt från The Days of Grays, samt några gamla fiilislåtar (och en mycket gammal låt från deras första demo). Det fungerade, även om jag personligen inte hade tackat nej till några fler låtar från TDoG.

Tavastia hade också ordnat med en överraskning åt bandet: mitt under pågående keikka, precis då Tony höll på att introducera följande låt, blev det dags för Guldskivutdelning. Bandet, deras manager och skivans mixare och mastrare fick alla i tur och ordning ta emot sin guldskiva för Stones grow her name, och publiken gav dem applåder så taket lyfte. Resten av konserten spelade bandet med lite extra energi, och alltsom allt gjorde det kvällen extra minnesvärd!

Setlistan för kvällen:

Only the Broken Hearts (Make You Beautiful)
Black Sheep
Alone In Heaven
Losing My Insanity
Broken
The Gun
The Day
I Have a Right

Acoustic:
Tallulah
The Dead Skin
Wanted Dead or Alive (Bon Jovi cover)

Paid in Full
Shitload of Money
Replica
FullMoon

Encore:
Cinderblox 
Don't Say a Word

The Show must go on

Den som inte var på plats i Esbo kulturcentrum igår kväll för att se på Humpsvakar, Rumpskakar och Retuperän WBK missade nog årets show. Det är inte varje dag baletten introducerar en ny dans och dansar cancan, och det är inte heller varje show man får se två orkesterfaijor dansa fandance. Så skärpning till nästa gång, allihop!

Lökvikkvällen

Jag berättade redan lite om konsertkvällen som släkterna Vikström och Hellberg, det vill säga vi som bebor Lökvik, höll i onsdags, och nu ska ni få se lite utlovade bilder också.

Körövning med Lökvikkören, som sjöng tre sånger under kvällen.

Måsse spelade orgel

Maria sjöng People Get Ready där Jan spelade med på saxofon och Måns tog över pianot, med Emilia på bas och Toivo på gitarr. Helt otroligt fint!

Helt superduktiga Emilia och Toivo som kompade så gott som alla uppträdanden.

Söta Ellen spelade kantele och sjöng Imse Vimse Spindel

Pappa filmade också mitt uppträdande, som ni kan lyssna på nedan.

Varierande dag

Det kan man sannerligen säga om Lökvik, att vi minsann hittar på sätt att slå oss ur rutinen emellanåt!
Dagen började med att vi fick känna oss manliga och starka då vi bar ett stort lass stockar och bräder från parkeringsplatsen till udden där vår nya bastu håller på byggas. Efter kaffepausem åkte jag och Emilia åter till kyrkan där de sista individuella övningarna inför kvällens konsert hölls, och kom tillbaka just i tid för att säga hejdå åt Axel då han lämnade Lökvik för att åka tillbaka in till Borgå. Under eftermiddagen bars det ännu mer plankor till udden, men vi hann också fira B&M:s silverbröllopsdag med en blåbärspaj och after eight. Robban var snäll och eldade bastu åt oss så att vi hann tvätta av oss innan vi åkte tillbaka till kyrkan för den sista körövningen.
Lökvikkvällen i kyrkan kan man inte kalla annat än en succé! Fullsatt, med underbara sångnummer av Hellbergare och Vikströmmare (och en Jokela) och en härlig stämning överlag. Bara jag får in bilderna på datorn kan jag förmedla åtminstone en del av kvällen åt er också.
Idag kunde jag med säkerhet konstatera att jag fått färg i solen, och till och med så att det syns. Halleluja, det säger jag bara! Dessutom har jag fört en lång kamp med vår nya switch, som av någon anledning bara inte vill få wlanet att fungera. På nytt imorgon bara, antar jag. Efter ett spel Menolippu (Ticket to Ride) med Matti, Ville och Måns kan jag nu nöjd krypa i säng och läsa lite till på Marian Keyes' Vattenmelonen. Det är lite lustigt att jag fastnat så för hennes böcker, för annars brukar just sådan litteratur inte tilltala mig så mycket. Men jag kommer att få en hel del läsande gjort i sommar under de timmar jag ska kyrkvakta i Kumlinge kyrka. Imorgon börjas det!

Ivrigt övande

Platsen är S:t Anna kyrka på Kumlinge, och ett gäng Lökvikbor har samlats för att öva inför morgondagens konsertkväll, som vi på skämt börjat kalla Lökvikkvällen då det verkar som om största delen alla nummer kommer att framföras av Lökvikbor ur släkten Hellberg. Några av oss bildar en kör, mina småkusiner Maria och Ellen ska sjunga var sin sång, min kusin Måns spelar ett orgelstycke, och jag får för andra gången inom en månad uppträda med Gabriellas sång. Att sjunga den är nog en blandad glädje och smärta som få andra sånger kan framkalla, och den är passligt krävande i både den låga och den höga delen av mitt register.
Åtminstone jag ser mycket fram emot kvällen. Hoppas att de andra som (förhoppningsvis) kommer för att lyssna också får nöje av det!

Nightwish 10.3.

Jag är fortfarande ganska så utpumpad efter konserten igår. Det kan ju också bero på att jag var uppe till ungefär kl. 3, men hur som haver. Idag är nacken sjuk men minnet fyllt av fantastiska bilder och ljud från konserten. Köandet utanför var lite kallt eftersom mina skor svek mig och släppte igenom fukt som gjorde mina tår till isklumpar, men det var trevlig stämning i kön och totally worth it då vi alla fyra (jag, Tova, Ylva och hennes kompis Marius) hann fram till första raden.
Poisonblack som förband var riktigt intressanta att lyssna på, och det gjorde mig glad att publiken orkade vara med även då, och klappa och hurra för dem. Sångaren tackade också publiken i många omgångar, och sade att det "värmde en gammal gubbes hjärta".
Så till huvudbandet. Vi börjar med det "viktigaste"; setlistan.

Taikatalvi

Storytime

Wish I Had an Angel

Amaranth

Scaretale

The Siren

Slow, Love, Slow

I Want My Tears Back

(with Troy Donockley)

The Crow, the Owl and the Dove

(with Troy Donockley)

The Islander

(with Troy Donockley)

Nemo

(with Troy Donockley; Acoustic)

Last of the Wilds

(with Troy Donockley)

Planet Hell

Ghost River

Dead to the World

Over the Hills and Far Away

(Gary Moore cover; with Troy Donockley)

Encore:

Finlandia

(Jean Sibelius cover; with Troy Donockley)

Song of Myself

Last Ride of the Day

Imaginaerum

Början bjöd på en alldeles fantastisk scenografi då scenen doldes av ett nät täckt av tunna, vita tygstycken. Så nära scenen som vi var såg vi ganska så bra igenom det, men den här videon visar hur episkt det såg ut på långt håll då bandets skuggor skymtar fram på det vita. Kombinationen Taikatalvi+Storytime fungerar lika utmärkt live som på cd:n, och då tygen fladdrade mot publiken ledda av vindpustar bakifrån scenen var det verkligen magiskt att höra I am the voice of Never-Never Land ljuda från bakom allt det vita. Timingen för då hela nätet sedan föll ner var bara episk. Jag hittar inget bättre ord att förklara det: magiskt, underbart, fantastiskt. Publikens jubel måste ha hörts ända ut på gatan.

 Jag har inte så många bilder att visa, eftersom jag beslöt mig för att lämna kameran hemma och bara ta några bilder med telefonen. Det visade sig vara ett bra val eftersom jag i mycket högre grad koncentrerade mig på musiken nu än jag gjort under de konserter då jag viljat fota också.

Scaretale bjöd på kusliga karuseller i bakgrunden och rök på scen

De låtar jag mest längtat efter att få höra, baserat på tidigare setlistor jag sett, var just Scaretale, Ghost River och förstås Planet Hell och Over the Hills and Far Away. Och varenda en av dem överträffade mina förväntningar. Anettes tolkning av Planet Hell var helt säkert en av de bästa jag hört, inkluderande Once-versionen, och Ghost River var lika lysande bra live som på cd. Speciellt Marco gör ett underbart jobb i den och fick det verkligen att gå rysningar ner för ryggraden då han sjöng Deeper down, down, he will drown, drown, deeper down.
Jag kan inte göra rätta åt stämningen med mina egna ord.

Världens sötaste minigitarrist, var det visst
någon som någon gång sade ;)

 Vad som märktes var att de tagit bort många mellanspeak som annars brukar dyka upp mellan olika låtar. Kanske vill bandet bara fokusera mer på musiken, eller så tycker de bara att det mesta sägs i låttexterna. Jag vet inte, men det fungerade oberoende bra utan många mellanspeak. Det enda jag verkligen kommer ihåg är Marcos lilla tal efter The Siren. Han talade om hur vi alla är fysiska men även sexuella varelser, och att om man nu ska ha roligt så ska man se till att det är njutningsfullt och ta det långsamt (sådär förkortat). Jag stod som ett frågetecken, och funderade också över Anettes hatt om hon tagit på sig  medan Marco talade, men då introt till Slow, Love, Slow började spela fick jag en dubbel aha-upplevelse. "Oh. Ooh!" var min exakta reaktion, ord för ord, då polletten trillade ner. Jag och Tova hade också roligt åt att Jukka rörde på sig bakom trummorna precis så som vi föreställer oss det då vi hör trumkompet. Tchh-t-tchh-t..

Jazzhatt

 Jag önskar att jag hade fått en bättre bild avstjärnhilmen under The Islander, men jag var för kort för att kunna sträcka upp min telefon högt och få ett ordentligt foto. Otroligt vackert, alldeles otroligt.
Den akustiska versionen av Nemo förtjänar också ett extraomnämnande, för det var nästan magiskt att se publiken så engagerad i en låt och samtidigt så lugna.

 Varenda en lite rivigare låt där Troy spelade/sjöng med fick publiken att gå i taket, mig inkluderad i den massan. Vi dansade, sjöng, hoppade, moshade, klappade, och energin kunde bara inte sjunka. Som en lycklig person som talat med Troy visste jag att han är en väldigt, väldigt trevlig person, och hans leende medan han spelade visade hur mycket han också njöt av det.

Jag visste genast att det var en sjutusans fantastiskt konsert jag varit på då de sista tonerna av Imaginaerum klingade ut i salen, och Nightwish verkar vara av samma åsikt om man läser Anettes blogginlägg och bandets facebookuppdateringar. Också organisatoriskt sett var det en verkligt lyckad tillställning. Ordningsvakterna släppte in folk till arenan för att gå på wc (nästan aldrig hört om) när som helst då folk hade behov av det medan köandet pågick (aldrig tidigare hört om!), och delade ut vatten till publiken före och under konserten. Publiken hade stämningen på topp hela vägen igenom, och jag upplevde inga otrevliga knuffanden överhuvudtaget, som det annars ibland (ofta) kan hända då man har ståplats.
Magiskt, fantastiskt, underbart. En kväll att leva länge på.