California day 1: Helsinki - Amsterdam - San Francisco

Det här är första delen i min mer detaljerade tillbakablick över Californienresan, i stil à la Ninni. Känn er dock varnade: det här inlägget är ganska långt, eftersom det i princip behandlar två dygn. Resten av resedagarna följer senare!

Trots att jag visste att vi skulle stiga upp tidigt hemma blev det ändå bara ungefär fyra timmars nattsömn för mig, natten mellan 31 mars och 1 april. Ungefär halv fyra steg jag pigg och kry (*host*) upp ur sängen, åt ett snabbt morgonmål och packade mina sista kvarblivna saker. Kvart över fyra anlände taxin som tog oss till Helsingfors-Vanda flygfält där vi snabbt kunde lämna av vårt bagage och ta oss igenom säkerhetskontrollen. Vi åt ett stadigare morgonmål på ett av flygplatsens caféer, och lyckades helt i misstag sätta oss bredvid ett finlandssvenskt par, där mannen sedan visade sig vara skådis på Lilla Teatern. Bara i svenskfinland... Jag följde också med ett ungefär 2-årigt tvillingpar (med familj), där brodern försökte trösta systern då hon blev upprörd över sin mat. Ibland är småbarn för söta!

Flygresan till Amsterdam var ganska ointressant, förutom att vi fick mer morgonmål. Att navigera sig genom Schipol tog däremot lite längre tid eftersom avstånden är såpass långa. Mamma och jag upplevde flashbacks till vår Afrikaresa 2005, då rullbanden man kan gå på alltid varnar "mind your step" med jämna mellanrum, men förutom att ta lite mellanmål gjorde vi inte mer i Amsterdam.

Munchande på Schipol

Flygresan mellan Amsterdam och San Francisco var nog en av de tråkigaste reserutterna jag åkt. Nästan tio timmar av sittande med trångt benutrymme där den enda möjligheten att sträcka på benen är att gå fram och tillbaka i gångarna mellan stolsraderna. Det mest minnesvärda från den delen av resan är väl att jag i ett skede började må illa och måste springa till en av flygplanstoaletterna för att kasta upp, att jag skrev klart min testkod för mitt projekt i kursen Computer Architecture, och att jag såg på Slumdog Millionaire (en riktigt bra film). Trots att planet hade ett helt okej utbud av filmer och tv-serieavsnitt hade jag ändå otroligt tråkigt de sista timmarna. Att sova i flygplan lyckas bara inte för mig.

Åtminstone kan vi roa oss inom familjen.

Då planet landade i San Francisco kändes det lite overkligt att titta på klockan. Där var den ungefär tolv på dagen; hemma var den tio på kvällen. Vi hade genomlevt en hel dag (med start 4 på morgonen!), och ändå hade dagen bara börjat. Amerikas passkontrollssystem har jag inte mycket gott att säga om, vi stod i kö i närmare en timme (och vad behöver de riktigt mina fingeravtryck till?) innan vi kunde gå igenom till bagagerullbanden. Som tur kom våra väskor ganska snabbt, och vi utnyttjade flygplatsens interna "metro" för att snabbt komma till biluthyringen. Därefter var det bara full fart in mot San Francisco centrum!

 

Jag gillar enormt det amerikanska systemet att ha den korsande gatans vägskylt hängande ovanför korsningen! Genialt! Mycket lättare att se än om den står i gatuhörnet och man inte kan sakta in för att läsa.
Hur som helst...vi körde rakt genom stan mot Golden Gate bridge, och sedan över bron till en utsiktsplats på andra sidan. Lite måste man ju turista också!

 

Vår bil hade registerplåt från Nevada, trots att den hyrs ut i Californien.

En sak kan ni redan nu få lära er om San Francisco: backar överallt! Och branta sådana! Jag förstår absolut varför amerikaner vill köra automatväxel i den staden!
Efter vår lilla turisttur till Golden Gate körde vi till hotellet vi skulle bo på de två följande nätterna: Chancellor hotel vid Union square. Det var verkligen ett jättefint hotell med utmärkt service! En portier körde iväg vår bil för att parkera den i hotellets parkeringsgrotta, och han som bar upp våra väskor till rummet vägrade låta mig bära någon av de tunga väskorna själv. "It's my job, miss." Däremot vet jag inte hur bra hotellet skulle passa på studerandebudget.
Vi slappade några timmar på hotellet, och gick på kvällen ut för att träffa de första av de många släktingar vi träffade under vår resa. Den här kvällen dinerade vi med David, Mike, Mikes fästmö Laura, Renée och hennes fästman Jonathan. Mike är Davids son, och kommer att vara syssling till mina eventuella framtida barn. (Då det gäller släktingarna i Amerika är vi i Finland en generation "efter" så att säga; det betyder att mina småkusiner är i min mammas ålder, och hennes kusiner är omkring 80.) Som start på resan var det utmärkt trevligt att få träffa dem, och jag och Mike hade igång en lång diskussion om studier under middagen! Efteråt tog ändå jetlagen över - vi hade trots allt varit vakna i 29 timmar - och väl tillbaka på hotellet stupade vi ganska fort i säng.