California day 3: San Francisco - Santa Cruz

Den här morgonen kunde jag inte undgå jetlagens långa fingrar, och vaknade därför upp klockan fyra på morgonen. Lösningen till det är ju naturligtvis att spela Pokémon på sin telefon tills man kan sova igen...vilket hände mig ungefär klockan sju, så särskilt mycket mer sömn blev det inte, eftersom vi skulle stiga upp lite före åtta. Pappa knackade på min och Tovas dörr ungefär halv nio, varefter det åter blev frukost i hotellets restaurang. Färsk frukt smakar sällan så gott som när också de mer tropiska frukterna faktiskt är färska! Tova beslöt sig för att prova på French toast, och vi kom till den slutsatsen att den, liksom American pancakes, är gott om man äter tillräckligt lite av den.
Hotellets fenomenala personal körde fram vår bil från hotellets garage så att vi kunde packa in våra väskor och oss själva rakt utanför huvudingången, och så kastade vi oss ut i San Franciscos trafik. Idag hade vi ingen lång bilresa framför oss; tvärtom var vi efter bara en dryg timme framme i Santa Cruz (eller egentligen Scott's Valley) där min småkusin Tyra bor med sin familj. Tyra själv råkade vara i butiken då vi anlände (eftersom vi kört mycket snabbare än vi räknat med), men hennes man Josh hade stannat hemma från jobbet pga att han kände sig sjuk, vilket ju visade sig vara bra för oss! Nu fick vi för första gången träffa både honom och hans och Tyras söner Carver och Asher. Carver var ganska blyg till en början, men började sedan med en fyraårings iver babbla på om allt möjligt med oss, och skulle förstås leka med mig och Tova.

Carver plockar ut sina duplon på ett mer kreativt sätt.

Tyra hade planerat program för dagen åt oss, så ganska snabbt körde vi iväg till Mystery Spot, ett ställe mitt ute i skogen där det sägs att gravitationen fungerar annorlunda och kompasserna devierar utan någon fysikalisk förklaring.
Hela stället visade sig ligga i en brant, brant backe, vilket kan förklara egentligen alla synvillor (förutom kompassgrejen) vi tyckte oss se där. Bland annat såg det ut som om vatten rann uppåt, folks längd varierade, och man kunde klättra på väggarna i ett hus. En av bilderna nedan (utanför Mystery Spots hus) är tagen med kameran hållen vågrätt, så där kan man se hur mycket alla måste luta för att inte falla omkull. Guiden rådde oss också att inte hoppa ner från bordet, eftersom vi inte skulle landa där vi planerar att landa. Där har ni ett bra exempel på hur krafter påverkar en människa på ett sluttande plan!

Här hänger jag utan stöd i handtagen, så ni kan se hur snett huset är jämfört med lodlinjen som jag bildar.

Att se människor av olika längd ställa sig upp, och plötsligt se lika långa ut då de byter plats är ju onekligen intressant. Men också det förklaras lätt med att vi alla stod och lutade skarpt, vilket gör att personen längst till vänster (från oss sett) kommer att se kortare ut, även om de står på jämnt, vågrätt underlag.
Det finns förstås mängder av teorier om vad som gör Mystery Spot så mystisk, men min favorit var kanske den om ett rymdskepp som landat för länge sedan, kraschat in i jorden och nu är begravt under kullen och sänder ut någon mystisk strålning. Tydligen ska dess piloter fortfarande leta efter sitt försvunna skepp, också, hur det nu kommer sig att de inte hittat det då Mystery Spot varit på tapeten i medierna flera gånger.
Från Mystery Spot körde vi rakt till Santa Cruz Beach Boardwalk, ett nöjesfält precis nere vid stranden i Santa Cruz. Här kunde vi för första gången i Californien vandra omkring i t-skjortor utan att få kallt efter en stund, och åkte i några av de roligaste attraktioner jag varit med om. Nöjesfältets berg-och-dalbana från 1924 (vilket gör den äldre än till och med Borgbackens) var den absolut bästa jag någonsin åkt i, vilket bara bevisar att man inte måste åka uppochner för att få en adrenalinkick (och då har jag inget emot uppochnergående maskiner). Bergochdalbanans första backe i 45 graders vinkel startade rushen som sedan höll sig uppe hela åkturen, och av någon konstig anledning skickade de iväg vårt tåg ett varv till direkt då vi kommit tillbaka in till stationen. Vi klagade inte!
Också den klassiska karusellen, där hästarna rörde sig upp och ner, lockade fram många skratt, fast den åkturen nog var allt annat än halsbrytande.

Någon hade skrivit "how does it feel" i sanden bortom nöjesfältet, vilket vi såg uppifrån bergochdalbanans högsta punkt. Inte så illa!

Efter att Boardwalk tröttat ut oss bjöd Tyra på middag på en fisk- och skaldjursrestaurang, vilka hade de godaste friterade räkorna jag hittills ätit. Resten av kvällen chillade vi hos Tyra och Josh, och pojkarna använde oss som ursäkt för att få stanna uppe senare. Tyvärr gjorde vi dom lite besvikna med att vara trötta och gå till sängs inte så långt efter att de blivit tillsagda att gå till sängs.