Chalmersspexet Vera: Taj Mahal

Resumé av lördagen och natten: Städade i mitt rum, spelade gameboy, åkte till Otnäs för att se på den kvinnliga versionen av Chalmersspexet. Fick skumppa av Nestors pappa, fick låna Nestors kavaj, Jonny fixade min väska, märkte att manipulering av killar ibland fungerar mycket bra, sjöng och skrattade vid bordet, dansade länge, gulpade vatten. Jag somnade i Packes famn, Tuba somnade i min famn, och Magnus följde mig till bussen.

Sådär verkligen i all korthet. Spexet skulle jag aldrig kunna förklara åt er, det är helt enkelt något som måste upplevas själv. Men de här tjejerna var begåvade, både som skådespelerskor och sångerskor! Jag älskade låtarna i spexet, speciellt den som sjöngs till Pokémontemats musik - och som på omstarten spelades med musiken till Zelda och Tetris. Alldeles underbart! Ni som bor i närheten av Göteborg, ta för allt i världen tillfället i akt och se någondera spexgruppens (Chalmersspexet Bob eller Vera) spex då de sätter upp sitt nästa projekt, vilket torde vara ganska snart. De här typerna är helt fantastiska på att ordna spex!

På nachspexet på TF efteråt hade jag faktiskt ett super bordssällskap: Mandolin-Micke, Guran och Äff från Chalmers, och Packe och Ferdinand från TF. Kanske blev det lite extra uppmärksamhet för mig som enda kvinna mellan fem män, men det var så sjuttons roligt hela tiden! Förutom blandningen av TF:s och Chalmers sitztraditioner så gav alla gyckel lite extra krydda till kvällen. Livet är härligt, Tavaritj vårt liv är härligt...

Då efterfesten övergick i efter-efterfest nere i Ölkken satte jag mig och snackade tillsammans med Jonny, Albert, Svarre, Nestor och några till, och senare med Packe, Monica, Tuba, Jan och ett varierande antal personer som gick fram och tillbaka förbi oss. Monica, Packe och jag satt på rad i soffan, och när Martin ville tränga sig in flyttade vi på oss så att Packe lutade på Monica och jag halvlåg mot honom. Så blev vi nu sedan sittande många timmar, och i ett skede somnade jag faktiskt (åtminstone sådär halvt). Det är en jätteskön trygghetskänsla att somna sådär, med vänner omkring sig, under sig och över sig (inga misstolkningar nu). När Monica vid halvsextiden och Packe strax efter henne beslöt sig för att gå hem kom Tuba i stället och ville sova i soffan, så jag lät honom ligga med sitt huvud i mitt knä. Riktigt trevligt var det också, fast jag nästan höll på att slockna där själv. Kvart över sex beslöt jag mig sedan för att fara, och Magnus beslöt sig för att följa med mig på vägen till sin flickvän. Tuba sov sött vidare på soffan, men jag kände mig ändå lite dålig för att jag lämnade honom alldeles ensam där. Fast Albert sov visserligen i den andra soffan.

***
Så där en längre version av kvällen/natten. Urkul, men en sak bekymrar mig lite. Äff undrade halv skämtsamt vid bordet varför jag och Packe är så elaka mot varandra, och vi hajade båda till och skämtade bort det. Men det fick mig att tänka efter...är jag elak mot honom? Rakt ut menar jag det naturligtvis inte, men kanske vissa av mina skämt går lite för långt? Packes hälsning i min sångbok gav mig också lite underliga vibbar: Enligt alla rekommendationer bör jag hålla käft och kommer därför inte att ens skriva något som kan tolkas fel...
Troligast är väl att jag är lite paranoid igen, för det här ser lite ut som en fortsättning på det som jag, Packe och Hanna har diskuterat och skämtat om hela veckan: att han måste tänka lite innan han öppnar munnen, och att kvinnor väldigt lätt tolkar saker man säger åt dem negativt. Bredvid den här texten hade han nämligen skrivit in "Me" bredvid en Pacman-figur som fanns som illustration på den sidan.

Meeeeennnn...det här för mig in på en annan sak. Jag kommer jättebra överens med honom, men han verkar ändå aldrig lika nära mig "kroppsligt" (vilket dåligt ordval) som andra flickor. Till exempel satt han i kväll och petade på Monicas fingrar, och hindrade henne från att stiga upp från soffan där vi satt genom att ta tag i hennes hand. Jag försökte locka honom att dansa i natt, men han skakade bara lätt på huvudet så jag envisades inte. I torsdags satt han, jag och Hanna och talade, och då kittlade han Hanna på knät genom att dra fingrarna över det (sådär som Cami och Tova gör åt mig, hujj), men ingen hint av det åt mitt håll. Jag vet inte...det är ju lite olika från person till person, det är klart, men det konstiga är att han i höstas inte verkade ha några liknande tendenser. Vad vet jag, kanske jag har verkat intresserad av honom, och det är ett subtle sätt för honom att visa att han inte är intresserad av mig på ett "högre" plan (jag är trött, ni får ursäkta mina usla ordval) än som en vän.

Nåja, vad kan man åt det. Jag ville bara få ut det där ur systemet. Men ni vet väl att jag alltid uppskattar era kommentarer om både stort och smått. ^^ Nu har det blivit en allnighter för mig eftersom jag ska orka med en hel del idag: modellmässa (miniatyrer), Rautaa Rajan Taa och matematikuppgifter.